och vinna burskap eller köpa den privilegierade jorden. Icke stå derföre dessa medborgare, som ingått i kyrkans tjenst, bo i stad eller ega frälsejord, hvarken utom eller i motsats till folket fördenskull. Privilegierade äro vidare icke adel och prester, såsom sådane, utan alla 4 riksstånden såsom stånd, det ena lika mycket som det andra. Och vidare: Icke utgöra adeln och presterskapet i Sverige såsom samhällsklasser hvarken några kaster, ty deras barn födas till verlden med hela samhälet för sig, precist lika mycket och lika litet öppet, som alla andra menniskors barn, ej heller några privilegierade klasser till sina personer, ty de hafva af de allmänna samhällsförmånerna personligen ingenting mer eller mindre än borgare, bönder och allt annat folk. Sticker ett von eller af eller de framför namnet något ofrälse högmod, så hindrar ju ingenting detsamma att när som helst tillägga sig samma dyrbara förmån. Sticker prestkappan någon i ögat, så kan han ju resa till Köpenhamn och blifva likbjudare, så får han begagna samma ovärderliga prydnad. På adelns och presterskapets vägnar hånar Tidsförfattaren sålunda Sveriges öfriga invånare; men ligger i detta hån något bevis? Hånar han kanske icke med detsamma sanning -och logik, när han tycks tro ett dylik språk kunna förmå någon att glömma det factum, som hvart nytt års statskalender ytterligare ökar: det factum, att alla hofembeten, och de diplomatiska befattningarne med ytterst få undantag innehafvas af adeln, som derigenom de facto besitter det vigtiga privilegiet, att dels oupphörligt kringhvärfva monarken, dels föra hans talan vid andra hof. — Den härvid, och genom åtskilligt annat så närliggande jemnförelsen emellan ståndsförhållandet i Sverige och i det fordna Frankrike söker Tidsförf. afvisa såsom alldeles ogrundad. I Frankrike — yttrar han — fanns, som man vet, före och till 1789 en feodal-adel med utomordentligt vidsträckta, i landets innersta organisation ingripande privilegier, som med skattfrihet, eller åtminstone anspråk derpå egde en betydande del af hela landets jord, innehade med rättighet af häfd alla högre embeten, ansåg hela den öfriga nationen såsom en underordnad race, eller samköällsklass, mot hvilken hvarje öfvermod, hvarje förolämpning var tillåten, och utöfvade ett förtryckande inflytande på hela den öfriga befolkningen i landet. Likaledes fanns en kyrka, som, i likhet med den katholska hierarchien allestädes från medeltiden, tagit för sig hvad feodaladelns inkräktning lemnat öfrigt, och på grund af vidsträckta privilegier utgjorde en mäktig, förderfvad, af staten nästan oberoende institution, hvars medlemmar till följe af katholska kyrkans begrepp om en character indelebilis hos presterskapet betraktade sig nästan som en, väl icke genom börden, men genom invigningen från all den öfriga menniskomassan skild och öfver den upphöjd kast, sträfvande att med regenten och adeln uteslutande dela samhällsbestyren, Men — kan man fråga i afseende på förhållandet med adeln — fanns ej samma tillstånd här före 1809, med undantag af den feodala formen? Fanns ej äfven här en adel med vidsträckta, i landets inre organisation djupt ingripande privilegier? Var den icke, med anspråk på skattefrihet, i besittning af Sveriges bästa jord, genom sin uteslutande äganderätt till säterier? Innehade den icke, med rättighet af häfd; alla högre embeten ? Ansåg den icke hela det öfriga folket som en underordnad-race? Behandlade den det icke med öfvermod, och utöfvade den icke öfver det ett förtryckande inflytande?...Urkunder, minnesböcker och ännu lefvande vittnen sammanstämma uti att besvara dessa frågor jakande; hvilket. naturligtvis icke kan hindra Tiden och dess patroner att säga nej. Men om ock 1809 års statshvälfning förändrat betydligt i allt detta, hvad teorien beträffar, så återstår ännu tillräckligt i praktiken, när helst det kan göra sig gällande utan hinder af grundlagar och allmänna vettets dom. Vid det motsvarande försöket att aflägsna jemförelsen emellan franska prelaturen och den. svenska, äger Tidsförf. väl fördelen att kunna framhålla olikheterna emellan romerska och lutherska kyrkorna; men månne afståndet emellan prelaterna är lika stort som emellan deras kyrkor? Gäller blott om den fordna franska hierarkien att den betraktar sig som en genom prestvigningen från den öfriga mennisk omassan afskild, högre kast? Röjdes allenast hos den fordna franska prelaturen sträfvandet att med regenten och adeln dela samhällsbestyren? — Man läse riksförhandlingarne från våra magnaters och prelaters frihetstid,, och döme! Man lyssne till de återvaknande genljuden deraf i erkebiskop Wingårds och hans prelatensiska suffraganters språk vid riksdagar, prestmöten, 0. s. V. Då hågkomster af detta slag antingen icke fallit Tidsförfattaren in, eller blifvit med flit skjutna åt sidan, så är det begripligt att han kan fortfara vidare på samma vis och föredraga samma thema i flerfaldiga variationer. Se här t. ex. en: Vär svenska adel är numera lika mycket privilegierad och en kast som Sveriges bönder med hvilka den delar alldeles lika sociala och politiska rättigheter, kvarken mer eller mindrer. Och här en annan: Vårt svenska presterskap är lika mycket en kast och i socialt afseende privilegieradt som ungefär länsmännen, kronofogdarne eller hvilken annan klass af tjenstemän man vill nämnan. Till samma kategori hör uppgiften att en biskopsindelning i Sverige består af ,ett par hundra tunnor kronotionde och ett prebendepastorat på ett eller par tusen riksdalers inkomst — medan det är bekant att biskopen i Lund drager sina 20,000 rdr i årliga löneinkomster. Just i det Tidsnummer, der författaren söker befästa ett så oöfverstigligt svalg emellan den gamla katolska prelaturen och vår lutherska, inträffar händelsevis, att hr A. Bernhard, härvarande katolska församlings pastor, förtror oss hurusom vv Ånn för Came fan mm