pKmedierud ser act ut, SO TIUSTOTTALLART icke länge hade trott på sin sannspåddhet; ty blott ett par dagar förut undföllo honom (i N:o 285) ej allenast tankan på en möjlighet af kallelse till urtima riksdag för representationsreformens påskyndande, utan tillika ett betydelsefullt hot åt regeringen, med riddarhusets och hierarkiens misshag, förenadt med ingenting mindre än consilium abeundi åt ministrarne. i fall man understode sig att utfärda en dylik kallelse. Olycksbudet förkunnas af de konservativas organ sålunda (i N:o 285): Sammankallandet af en urtima riksdag utan något annat uppgifvet ändamål, än att göra rörelsemännen ti!! viljes, och utan något särdeles nödtvång i öfrigt, kan aldrig blifva ett steg, som är egnadt att tilltvinga sig riddarhusets synnerliga välvilja. etta var på ridderskapets vägnar. På prekaturens lyder det ännu amprare: aSkulle regeringen, demokratien till behag, endast för representationsfrågans skull, som visserligen icke är någon i afseende på tiden särdeles vigtig fråga för landet, om den än kan vara det för demokraterna, sammankalla en urtima riksdag, och dervid ålägga presterskapet en onödig utgift så nyss efter det detta bestridt kostnaden för en ordinarie, så vore det något som, om den äfven derföre finge mycket beröm i de demokratiska bladen, naturligtvis skulle högeligen misshaga presterskapet, och icke öra detsawma den nuvarande ministeren (i fall man år låna detta ord ur demokratiens ordbok) särdeles beyågen. De maktegande ståndens consilium abeundi åt den stackars ministeren följer efteråt, som moralkaka: I Det händer då, att om ministeren stött adeln! och presteständet allt för mycket för hufvudet, såsom steget att onödigtvis sammankalla en urtima riksdag, helt visst skulle göra, den kunde råka ut för samma missöde, som dess föregångare, att icke erhålla något riktigt politiskt stöd någonstädes och såledesnödgas förklara sig urståndsatt att fortsätta sitt rådgifvarekall. Detta vill ju demokratien icke, då den har en ministere, som genom sitt förslag till en representation på basen af allmänna val står densamma naturligtvis ganska nära, och med hvilken den i allmänhet, ännu åtminstone, städse i hufvudsaken funnit sig belåten. Den bör väl icke göra dess bana mera törnig, än nödigt är, och icke ställa densamma till de tvenne andra stånden i en rent af omöjlig position, så länge dessa ännu fak-! tiskt innehafva halfva representationen, genom att forcera den till halsbrytande ytterligheter, såsom ett! beslut om urtima riksdag sannolikt skulle vara. Huru fromt slutar icke denna innehållsdryga varning! Huru vänskapligt tillrådas icke de två demokratiskav stånden att icke locka ministeren inom skotthåll för de två högre ståndens misshag! Ifrågasättas kan väl ock, om behofvet af en representationsreform ger skäl att utsätta sig för så stora äfventyr, i ett land, hvarest, om man får tro våra historiskes fornkunskap, friheten och jemnlikheten redan varit hemmastadda i tvåtusen år! — Tvåtusen år! Kan väl dervid menas Sverige? frågar sannolikt läsaren. Vi låta de historiskes organ i Tiden (N:o 283) svara sjelf. Sverige är, enligt hans uppgift, Ett land, der icke blott i 2000 år hvarje full-myndig statsmedlem varit en fri medborgare, utan der alla äro lika inför lagen och tillträde är hvar och en öppnadt att blifva allt hvad han kan och vill, utan hinder af födsel. Ihågkommer man att de fornforskare, som . utsätta Odens hitkomst aldraaflägsnast, bestämma den till 100 år före vår tideräkning, så får man gå ytterligare tillbaka 150 år, eller långt bort i Fornjoterska sagokretsen och samtidigt med 3:e Puniska kriget, för att uppnå begynnelsen till den för hela den öfriga verlden, vid den tiden, äfven i begreppen alldeles främmande frihet och jemnlikhet, hvarom Tidsförfattaren ordar. — Man kan för öfrigt ej förneka en viss konseqvens i Tidsförfattarens sträfvan att bringa sina kronologiska underrättelser i öfverensstämmelse med sina historiska. På ett slags vid och brokig matta af historiska laj par från äldre, nyare och nyaste tidehvarf, sirad ytterligare med strödda fraser ur det liberala partiets yttranden vid riksdagar, i tidningar och reformsällskaper, utbreder Tidsförfattaren sina ytterligare bevis för den satsen, att pSverige har på historisk väg kommit derhän, utan att sådant genom någon viss nationalförsamling eller på något visst årtal inträffat, att civilväsen. det, försvarsväsendet, kyrkoväsendet, närings-) väsendet och jordbruket hvartdera haft sina egna målsmän, och att det sätt, hvarpå hvartdera varit Tepresenteradt, samt :förhållit sig till konungamakten, utgjort en sådan jemnvigt af de 3:ne samhällselementerne, det monarkiska, aristokratiska och demokratiska, att intetdera kunnat undertrycka och tillbakatränga det andra. I detta lilla stycke förekomma flera omständigheter, som förtjena särskild uppmärksamhet. Så vidt med uttrycket väsende der menas någonting, så innebär det ett understucket begrepp, hvad de 3 första bland dessa väsenden angår. Ty af hvad Tidsförfattaren kallar väsenden, äro de 2 förstnämnda blotta former till. samhällets tjenst, och det 3:e är en dylik form till dogmernas värn. Eller äro de väl någonting annat? Kan man icke tänka sig civilväsendetr, försvarsväsendel, kyrkoväsendet i andra former, än de närvarande svenska, utan att samhället och religionen derigenom försvinna? Men om detta kan tänkas, så äro dessa s. k. väsenden endast former, underordnade samhället och trosläran. Häfderna berätta oss ock att dessa former äro beroende af samhällsmediemmarnes åsigter, och omskifta med dessa åsigter under olika tidehvarf. Långtifrån att efter konservatismens förespeglingar stå på samma linea med samhället — att ej säga framför det — äro de i och för sig sjelfva döda former, hvilka, utan samhället och församlingen, skulle sakna äfvenskenet af lif. De stå till de sistnämnda — till dessa verkliga och lefvande väsenden — i samma förhållande, som drägten till den som bär den, huset till den som bebor det. Och likväl är det hos dessa döda former, som man har att söka det så kallade ,ideella,. hvillkat da I företa ctånn — ÅA KH Oc br P-— AR fär— fö— W— He -— — ÅA ta