Aftonbladet – 27 december 1848, sida 2

om utgjorde egentliga föremålet för de s. k. örhoppningarna; emedan det af denna sammanställning vid sidan af de fyra sista årens erfarenhet sedermera skall visa sig sjelf hvaröre dessa förhoppningar numera försvunnit. — —E——— — I anledning af den artikel, som herr majoren Gussander i början af denna månad lät införa i Af.onbladet, och hvilken till en hufvudsaklig del var siktad emot hr häradshöfdingen C. J. Schönning, har den sednare redan för mer än en vecka sedan ill redaktionen insändt ett gensvar med begäran om less offentliggörande. Då tillfället icke ännu medvifvit detta, i anseende till mängden af de ämnen, hvaraf tidningen före juldagarne öfverhopades, har redaktionen ansett sig likväl böra lemna detta tillkännagifvande till dess artikeln kan införas. LITTERATUR. — Rosen på Heden; rim och dikt af en Bonde. Af förordet finner man, att förf. är hr K. J. Ekeblad, men som på titeln tillkännager sig som bonde, förmodligen derföre, att han, efter hvad han om sig sjelf förmäler, af oemotståndlig, inre kallelse ämnar egna sitt återstående lif åt landtbrukslitteraturen, och nästa år skall blifva landtbrukare,. Härtill kunna vi ej annat än hjertligen önska honom lycka. Under tiden må nämnas, att den nu utgifna Rosen på Heden innefattar det första af tillämnade nio häften, hvilka, såsom förf. uppgifver, tillsammans skola utgöra 256 sidor, och hvarpå prenumeration mottages. Det nu synliga häftet meddelar stycken på vers: flere af en ganska ledigoch flytande diktion, jemte en varm, färgrik fantasi; hvaremot visserligen anmärkningar kunna göras rörande det på sina ställen mindre vårdade språket, metern 0. s. v. Ett litet poem, kalladt Den unga Tiden, må anföras såsom prof på förf:s stämning: Må andra prisa fordna tider, Med sina ädelt djerfva strider Den unga tiden är mig kär, En vårfrisk kärlek genomströmmar Dess eldigt sköna framtids drömmar Och allt hvad sannt och högtänkt är. I frid och ro låt fädren hvila, Jag hvässar icke tadlets pilar Mot deras bragders minnesstod, Men lyssnar kärligt på de unga, Med bröst i brånd de trofast sjunga En vårsång, full af hopp och mod. När friskt och varmt den sången klingar Det är, som om jag hade vingar Att flyga med till diktens verld; Hur barmen häfs i stolta vågor, När vid den sångens djerfva lågor Jag härdar glad mitt sångar-svärd. Slå frihet ut trefärgad fana, Till ljusets korståg hon skall mana, Och dig i döden följa vi. Hör: genom riddarhärens leder För ljus och frihet sväras eder, Och hopp om seger bor deri. Hvar ynglings hjerta för dig brinner, Och öfverallt du kämpar finner Mot mörkrets och förtryckets makt, Ty vet: förtrycket frihet föder, Af harm mot det hvar yngling glöder, Han, ljusets trogna tempelvakt. Gläds: mörkrets natt är nära liden —, Och dimman flyr, den Unga tiden Sig badar ren i ljusets flod, Och fri som vind på hafvets vågor Står signad utaf solens lågor Din unga här med hjeltemod. Upp ungdom för det evigt unga Till strid, och verlden hänryckt sjunga Skall dina segrars Miad! På frihetens och ärans bana Framåt, att svära ljusets fana, Som striden djerf, som segren glad. För friheten och ärans lagar En helig strid med segerdagar Ar jemnt den unges jubellif. Sitt blod han för det rätta vågar Och varmt han för det sanna lågar, Som älskarn för sitt barndomsvif. Så ren och skön, som himlens lära, Bor tvillingsbild af tro och ära Uti hvar ädel ynglings barm; Att mensklighetens rätt beskydda Och frihet sprida till hvar hydda, Man väpnar hjerta och sin arm. Och fram han som en stormvind bryter, Der för tyrannens bila flyter En blodström kring hvar sannings tolk, Vid tvångsgaleren smidd dock lika Med thordönsstämma varmt predika Han frihet skall inför allt folk. Hans ord liksom en Jjungeld lågar, När segerdrucken, glad, han tå3ar Med ärans vigda Oriflam Till holmgång uti ondskans nästen. Han spränga skall förtryckarns fästen Och jemna dem med stoftets damm. Sitt unga lif han hänryckt gifver, Om än försmådt hans offer blifver Och verlden trampar på hans mull, Men i hans led fram hjeltar stiga Och sig åt ljusets seger viga, Mer kär än rykte och än guld. Det varder ljus! — ur nattens dimma Går morgonrodnans purpurstrimma Och blommor strör kring verlden ut, Då tvifla ej på ljusets seger, — Fast tallös här än mörkret eger, Af morgonen blir dag till slut.