Aftonbladet – 23 december 1848, sida 1

ken förutnämnda enlevering egde rum. Men der åro nu ej flera qvarlefvor af templet, än der äro spår af vagnshbjuleh, som rullade bort med den unga damen. Den sista återstoden af detta nåmnkunniga tempel har blifvit bortförd för att begagnas till uppbyggande af några gamla kyrkor i staden. . Vid inträdet i Castrogiovanni, som synes under de två sista årtusendena hafvå gått tillbaka i civilisation i så hög grad, att stället nu med allt skäl kan betraktas såsom ganska vådligt både för tvåoch fyrfotade passagerare; bief jag förvånad att se så föga vigt fästad vid ankomsten af en främling, då annars, på de flesta af dessa antika ställen, en skara af tiggare vanligtvis belägrar honom på ena sidan och en hop cieeronetr på den andra, hvar och en ifrig att dela rofvet och tiliegna sig bytet, under det att de lättiefulla ech sysslolös som utgöra åtminstone niondedeien af befolkningen jemte värdarne på de eländiga värdshusen (de sämsta i hela den civiliserade veriden) äro högst angelägne om att sälla sig till hopen. I Castrogiovanni syntes emellertid affärerna i ett helt annat skick och alla tycktes sysselsatta ned ett vigtigt, gemensamt intresse. Tiggarne slömde att hålla ut sina händer och ciceronerna att draga fördel af sin lokalkännedom och klassiska kunskap. Vi passerade obemärkta senom gatorna, och kunde knappast förmå en halfnaken gosse att ledsaga oss till abboten, tili hvilken jag hade rekommendationsbref. När vi anlände dit var den hederlige presten ee) hemma, men hans hushållerska bad mig stiga in och lofvade att mitt bref skulle blifva öfverlemnadt så snart abboten kom hem. Straxt bredvid var Cruce Pelanco, ett af de bästa värdshus i staden, och dit sände jag min betjening och mulåsnorna, samt beredde mig att tåligt invänta min blifvande värds återkomst, hvilken ej länge dröjde. Tfan var ganska vän