Aftonbladet – 22 december 1848, sida 2

ning halva Mozart, Deetnoven DUIVIt frorstadauc,!s i denna ordning har ock Schuberts sång blifvit en verlds tillhörighet. Schubert har gifvit den lyriska sången en liflig impuls; hans död var signalen till den allmänna entusiasm, hvarmed hans kompositioner höras, till den brinnande ifver, hvarmed otaliga efterbildande pennor sattes i verksamhet, och onekligen återfinner man i många af hans sånger originalerna till de tonbilder, hvarmed i synnerhet Tyskland i öfverflöd förser den musikaliska verlden. Man beundrar med rätta den glödande fantasi, den djupa känsla, den spirituella uppfattning, som utmärka hans styl, man förtrollas af det skära behaget i hans melodier, af de djerfva vändningarne i hans harmonier, och öfverser gerna det abrupta, bizarra, som stundom påträffas. Dessa fel vanpryda flera af hans sånger, förnämligast dem, hvars text innehålla för litet musikalikt stoff, såsom fallet varit med flera af Heines poemer, hvilka han komponerat. Derjemte saknar man hos honom det naiva, det humoristiska, hvilket ej synes tillhört hans lynne: hans rastlösa ande försätter oss merändels på ett stormigt haf, hvars brusande vågor bäst förmå lugna honom, eiler utgjuter han sig uti klagande elegier, hvars toner känna vägen till våra innersta känslor. Schubert är en äkta romantiker, någon gång öfverspänd, regellös, men alltid poetisk, alltid sann — hvilket, i förbigående sagdt, utgör skillnaden mellan honom och en stor del af hans efterföljare. Den svenska allmänheten lärde först känna Schubert genom hans förträffliga ballad Elfkungen. Sedermera upptogos några af hans sånger i Musikaliskt albump, äfvensom hr Hedbom föranstaltade en svensk edition af 4 Schubertska stycken. Närvarande, af hr Hirsch ombesörjda, samling utmärker sig genom ett lyckligt val, hvarvid man i synnerhet tycks gjort afseende : på omvexling i styckenas karakter. Vi medhinna vid: detta tillfälle ej genomgå hvarje särskild sång, utan nämna endast den idealiskt sköna Ave Maria, den själfulla melodien Tårarnes lof,, samt Serenaden, hvars ljufva vemod vunnit tonskalden så många hjertan. Äfven de öfriga sångerna ega sitt intresse; minst måhända dock ,Vid hafvet., hvars text icke lämpar sig för musikalisk behandling. Mången sångvän önskar säkert med oss föranstaltandet af en ny serie af Schubertska sånger med svensk text, helst då fåtaligheten af närvarande samling föranledt uteslutandet af flera värdefulla stycken, såsom Der Wanderer, vAn Sylviav, m. fl., hvilka säkert skulle mottagas med allmänt bifall. Sechs Kinderstiicke afär das Pianoforte, von Felix Mendelsohn Bartholdy. Stockholm, Hirsch. : k Äfven detta lilla arbete — ett opus posthumum, såsom vi tro, efter den alltför tidigt hädangångne mästaren — har genom sitt förflyttande på svensk botten ostridigt riktat vår musikaliska litteratur, Det motsvarar utan. tvifvel sin benämning, såvidt den uppfattas i sin rätta, och ej i en alltför bokstafiig mening. Dessa stycken tyckas neml. ej vara ämnade till att utföras af barn, emedan föredraget såväl som tekniken öfverstiger, den utbildningsgrad, hvil-. ken vanligen träffas hos musikidkare, som ännu tillhöra barnverlden. Men den naiva tonen, den enkla, klara ideföljden göra dessa kompositioner lika intressanta för den fullvux ne, somt för barnet (då detta nemligen inskränker sig till åhörareskapet): båda mötas här i en idealisk verld, som för barnet och den fullvuxne står lika öppen, endast att det förra, uppfattar instinktmässigt, den; sednare medvetet. Poesin är medlaren, som ej kan undvaras; den saknas här ock lika litet, som i Mendelsohns fleste öfriga arbeten. Hvarje nummer för sig : eger sitt särskilda intresse; företrädesvis vilja vi dock nämnal N:o 1, ett trefligt stycke, fullt af okonstlad natur; N:o 2, en melodisk sats af ganska intagande behag; men isynnerhet N:o 5, utmärkt genom sin romantiska anda, sin lifliga, färgrika rytm. N:ri 4 och 6 synas oss, ehuru för öfrigt icke utan värde, dock i mindre mån delaktiga af den poetiska anda, som eljest genomgår detta verk. Fantasistycken för pianoforte, komponerade och fröken Mathilda v. Kremer tillegnade af Jacob Axel Josephson. Stockholm, Hirsch. Hr Josephson har under ofvanstående titel gilvit ett verk, som bör blifva välkommet för alla amatörer i pianoväg, som älska musik, lätt i uppfattning och exekution, men likväl poetisk tänkt, till en viss grad artistiskt genomfördt. Hr J:s anslutande till den nyromantiska skolan har icke hindrat honom att i detta arbete vårda formen, iakttaga en konseqvent hållning, som ej alltid återfinnes hos håns kolleger, och serskildt bör man erkänna, att han afhållit sig från den numera troligen öfverståndna manien, att inklämma melodien mellan en massa af förflugna skalor, driller m. M., hvarmed man för någon tid sedan gjorde sig så mycket omak. Rytmen är i några stycken rörlig och vexlande, satsen ren, om man ej vill räkna ett par smärre hårdheter. — Häftet innehåller 4 nummer, hyaribland vi förnämligast nämna JV 1, som är enkel och melodisk, JE 3, originell och karakteristisk, samt M 4, likaledes grundad på en klar melodi, samt väl genomförd. Åtskilliga tryckfel förekomma, såsom vid taktbeteckningen i JM 1, vid slutackordet i samma pjes, der basen bör heta f, m. m., som dock lätt kan rättas. Vi tro, att detta arbete,l. såväl. som framtida dylika genrestycken, ej skall sakna ett vänligt emottagande af sin publik. Fyra smärre sånger vid Piano, välborne hr professor Eric Drake vördnadsfullt tillegnade af C. J. O. Laurin. Andra häftet. Stockhotm. Abr. Hirsch. Hr Laurins äldre sånger lära, såsom vi hört, funnit många vänner, och vi förmoda att äfven närvarande kompositioner skola vinna bifall hos de musikvänner, som göra mindre afseende på uppfinning, friskhet, djupare karakteristik, än på en ren, flärdlös anda, reda och klarhet. I det förra hänseendet höja sig hr ILaurins sånger ej långt öfver det vanliga; i det sednare deremot uppfylla de alla billiga forI dringar, hvarjemte ock satsens renhet i allmänhet bör vitsordas. Vi nämna ej serskildt