Aftonbladet – 22 december 1848, sida 2

hå a Om en pensionsinrättning för sårade krigare, eller enkor och barn efter sådane, som stupat i krig. Att det är under fredens lugn man bör bereda sig att motstå krigets stormar, derom lärer en hvar fyvertyga sig. Men huru bereda sig härtill? Ins. vågar här föreslå eff sätt, som bland många andra torde förtjena att bebjertas. Han tar sig friheten att för dess utförande anlita svenska allmänheten. Och han tror icke, att han skall väcka nationens missbelåtenhet, då han i denna afsigt går att inbjuda den till deltagande i en :subskription för bildande af en fond till en större enkeoch pupillkassa för i krig med förlust af arbetsförmåga blesserade svenske soldater, samt i krig fallne soldaters enkor och omyndiga barn. Sverige har visserligen för närvarande fred. Det har i ett tredjedels sekel kunnat fåägna sig öfver lugnet. Det kan äfven af detta skäl icke hoppas att länge få behålla den. Menniskoslägtet ombyter icke så lätt natur. Historien förnekar sällan sina egna lärdomar. Den vet icke att i något europeiskt land teckna ett halft sekels händelser utan krig. Och minst antyda närvarande tids tilldragelser en stadigvarande fred. Dess tecken bebåda, dess Sibyllor förespå helt annat. Då vi uti grannländerna se krigets vådeldar antända Stad efter stad, så tyckes det icke vara olämpligt att brandförsäkra våra egna boningar, eller åtminstone att förskaffa oss pålitlig vakt omkring dem och taga de mått och steg, som kunna bidraga till att trygga dem emot ödeläggelsen. Ett sådant steg synes Ins. den åtgärd vara, som hans mensklighetsoch fosterlandskänsla uppmanat honom att föreslå. De enda, som icke böra få lemna bidrag till ifrågavarande fond, äro soldaterna sjelfva. De hafva redan deri insatt en dyrbarare skatt än metallstycket eller sedelmyntet, en ständig -vexel på lif och blod. Denna pantförskrifning tyckes böra befria dem från all annan utgift. Hedern att draga omsorg för de efterlemnade familjerna af fäder, som stupat på slagfältet, bör endast vara förbehållen den öfriga nationen. Att svenska krigaren kan strida utan andra driffjädrar än öfvertygelsen om, sin rättmätiga sak, hjeltenamnet och segeräran, derom lemna Leipzig och Läötzen, Lund och Bender de säkraste vittnesbörd. Men det lider intet tvifyel; att han ju med så mycket mera tillförsigt drager i härnad, att han slåss med -djerfvare mod och stupar med större inre tillfredsställelse och triumf, om han på förhand vet, att hans qvarlefvande hustru och barn äro betryggade för framtida fattigdom och nöd. Han är då när som helst beredd att lyda uppbrottsorderna och trumman, att möta faran och stridsbuden, de må komma från öster eller vester. Och de som icke falla för hans klinga, hoppas vi, skola hemförlofvas åsom fordom besegrade fiender vid Narwa och Helsingborg. Vi hafva nyligen med fägnad sett, huru icke obetydliga summor härstädes sammanskjutits till förmån för de i kriget stupade Danskars enkor och barn. Det skulle fägna oss lika mycket, ja ännu mer, om landets egna söner kunde hos landsmän och landsmäninnor för framtiden påräkna ett lika stort eller större deltagande, än grannrikets nyligen rönt. . Insändaren af dessa rader är sjelf en gammal afskedad kapten med 400 rdr bkos årlig pension. Denna pensioh för ett år uppoffrar han gerna och anslår den i bästa mening för realiserandet af sin älsklingsid inom det län, vid hvars ena regemente han tjent, på samma gång som han tar sig friheten att, såväl der som inom fäderneslandets öfriga provinser, innesluta denna:id i nationens varmaste sympatier... Är den nog lycklig att tillvinna sig dessa, så hoppas han, att en bestyrelse utses och nedsättes i hvarjo läns residensstad, der landshöfdingen och regementschefen inom länet torde organisera förvaltningen i enlighet med föreskrifterna för andra kassor af lika välgörande ändamål, och derjemte sjelfve ega kontrollerande rätt öfver förvaltningen och högsta inseendet öfver och ansvarigheten för medlens vederbörliga vårdande och användande. Insändaren betviflar icke heller, att ju länsstyrelserna oeh chefsembetena med glädje skola erbjuda sig att nu och framdeles mottaga de summor, som i detta ändamål af allmänheten till dem insändas och att redovisa derför, likasom att hrr tidningsredaktörer i sina blad torde låta inflyta denna uppmaning, eller på annat bättre sätt motivera den angelägenhet, hvilken insändaren här tagit sig friheten lägga på nationens hjerta och för hvilken han af hela sin själ nitälskar.