flammande hämdeanden, som under natten framträder till edert läger, ingriper i edra drömmar, öppnar det rödgapande dödssåret, och med upphöjd afvig hand pekar på den svarta timma dä Nemesis skall bränna öfver edra skuldbelastade hemfallna hufvuden. Veten j då icke det minsta om folken3 historia! hafven j deraf icke lärt det ringaste ? — Nej, j ären blinde och förstockade! J kunnen icke lära, ty j veten icke! — Hafyven j aldrig hört namnen Huss, Olden Barneweldt, Egmund, Andreas Hofer! — Det skändliga concilium i Costnitz lät bränna Huss. Den eländige kejsar Sigismund, som hade försäkrat honom fri lejd, blef löftesbrytare och offrade den ädle frihetsmannen åt påfveväldets rofgirige kyrkofäder. Förjäfves! Ur hans aska uppflög en ny Pheniv: Reformationen! Den herrsklystne Moritz af Natzau lät mörda folkmannen Oiden Barneweldt; den rasande Alba den ädie Egmund. Ur deras blod uppväxte Hollands och Nederländernas frihet. Andreas Hofer sköts på Mantuas vall efter befallning af det stora Europas förtryckare, — han synes ända hittills icke blifvit ett hämnande offer för tyranniet. Men det synes endast så! Hans marmorbyst i hofkyrkan i Insbruck nedropar till oss: Jag var en dåre, att dö för en kejsare, som till min räddning icke rört ens ett finger. Läran härom är icke aflägsen. Nu i den glänsande raden af desse hundradetals andre i Frankrike, Irland, Polen till döden invigde män, träder Robert Blum, en i sinne och karaktersstorhet dem fullt jemförlig! Robert Blum har dött för sin politiska tro, för friheten; för folket; en skön tapper död! — Och en sådan handling af makten vägar man fulifölja i åsyn af en annan makt — som icke är en makt utan en sorglig vanmakt! — En deputerad af tyska nationalförsamlingen blifver offentligen af ståndrätt mördad; och den såkallade riksmakten (ett grymt hån ligger i detta namn) är så föraktad, att man ej anser mödan värdt, att fråga efter den och dess minister. Den eger icke bestånd hvarken i Wien eller Berlin; hon politiserar på sin höjd i Frankfurt och figurerar i Paulskyrkan. Kulorna, som hafya dödat Blum, hafva flugit igenom hans bröst och träffat, till döden träffat den oansvarige riksföreståndaren och hans ansvariga minister! J ären politiskt och moraliskt döda! Ja, om j ännu hafven någon känsla för ära, någon aktning för eder sjelfva, så nedläggen edra embeten, gån hem och bekännen: vi äro icke annat än ett ätlöje. Skolen j göra det? Vi betvifia det. J skicken: officiella ombud till Wien, för att ödmjukast efterfråga, för att tigga om förklaringar och för att utskrattas af Windisch-Grätz. Sedan tagen j till protokollet, att man slagit cr i synen, och läggen denna bekännelse ganska varligt till de andra handlingarne om tysk ära och tysk herrlighet i det fordna förbundspalatsets riksarkiv. Och för eder skulle någon hafya respekt?? — Och kunnen j, utan att rodna, se den svart-röd-gyllne fanan svaja öfver ingången till det olyckliga huset vid Eschenheimergasse? Tagen ned henne, och ditsätten i stället en svart, till tecken af cder smälck. — Hade Österrikiska statsministeren endast ett spår af insigt om sakernas förhållande, blott den minsta aning om folkets inre förbittring, hörde ett enda ljud af de tunga steg, som fortgå genom sorgnatten — då anstälde hon genast cn process om högförräderi emot fältherren, som anbefallt denna afrättning! Ty om det gifves en röd republik, så är det edra medsyurne! J bringen den österrikiska dynastien i grafven! J viljen icke tro det! Kännen j historien om hertigens af Enghicn död? Honom lät Napoleon skjuta i fästningsgrafyen vid Vincennes! — Enghiens blod öfversvämmade trappstegen till Napoleons thron! — Blodet torkade aldrig; fotstegen förblefyo blodiga, våta och slippriga; thronen stod aldrig fast på den rödfärgade grunden! — Andtligen nedstörtade verldsherrskaren, och på den blodfärgade, klibbande marken skref den hämnande, efterräknande historien: Detta är för mordet i Vincennes! — Talleyrand hade, efter dåvarande tidsförhållande och efter sin åsigt, ganska rigtigt yttrat: Ce nest pas un crime! c ?est pis! cest une faute! — Den Bonaparteska, falska, våldsamma politiken tillät väl brott att begås, och många nog har hon begått, men dumheter fick hon ej begå. Enghiens mord var en dumhet; den har blifvit hämnad. Dagens politik tillåter begående hvarken af brott eller dumheter. Folken räkna och skola en gång förskräckligt räkna med eder! Blod fordrar blod! J hafven utgjutit blod, och öfver eder skall mera blod utgjutet varda! Öfver edra hufvuden skola de röda vågorna slå tillsammans! Robert Blum står då ljus och ren i gyllende himmelsether öfver dessa blodsjöar! Hvad hos honom fanns af menskliga fläckar, det har han aftvagit med sitt eget hjertblod. Folket säger: för oss är han dödad! :