pe ve PR MP RP, ER AE OO VA egentligen nya. I ett och annat afseende innefattar dock Tännforsen något mera originellt, än man förut sett från samma penna; Jemtländska landtfolket, som till följe af förf:s vistande i den provinsen, kännat af honom troget uppfattas och återgifvas, finner man nemligen här i en teckning, som till vissa drag hittills icke varit tillgänglig för vår publik. Hvad man också mindre väntat, är införandet på denna aflägsna scen af en engelsman, sir Ellis, hvilken isynnerhet på sluwet spelar en betydande rolli denna Jemtlandshistoria. En god sak, för hvilken man bör hålla O. A. räkning, såsom bevis på förbättring, är, att han här för det mesta låter sina läsare slippa tillgjorda namn på personerna; ty att man ännu måste dragas med sådant som t. ex. Larsgubben, och Jönsgumman (skall sid. 41 vara Lassegumman,) måste ursäktas, desto mera, som dylikt står här för att skildra det trefliga hjertelaget hos folket, hvilket mången icke tror kunna vara till, eller åtminstone ej kunna begripas, derest det icke får uttryckas i idiotiska vokabler. Emedlertid hade det varit väl, om icke Larsgubbeny så ofta blifvit repeteradt, att det liknar en smula koketteri, nemligen med bondskhet. Den mest intagande personen är ,Anna vid Forsen; och det synes att författaren här följt en lycklig inspiration eller tecknat efter goda mönster. — Säkert skall det hela läsas med nöje och rörelse; och den anmärkning man gjort om bristen på ny och frisk invention, gäller mest blott inför kännare, emedan den stora läsepubliken, som har sig föga bekant hvad förut varit skrifvet, lätt anslås, om den ock får ideligen samma och samma för sig uppdukadt; allenast ett godt och välmenande sinne deri afspeglar sig. Och detta ser mani nästan allt hvad O. A. skrifver. Han kan i detta fall sättas vid sidan af Fredrika Bremer, i hvars framställningar det äfvenledes är godheten, som får betala les faux frais och dermed nedtysta konstens flesta fordringar, eller åtminstone önskningar. Detta går ock väl för sig, så länge en stor del af allmänheten, isynnerhet. af den äldre stammen, ännu häftar i den fördomen, att godhet och hjertlighet icke gifvas utan i samma mån förstånd och högre skönhet i kompositionerna brista; hvarföre också, der dessa visa sig i något större mått, man i början är fallen att tro godhet och värme icke vara der till finnandes. Man håller sig då hellre tills vidare vid det gamla. Deraf låter äfven förklara sig, att om man från F. B:s och O. A:s hand icke träffar rätt mycket artistiskt, deras skrifter likväl utgöra en uppbygglig lektyr, den ena med teckningar ur herrskapskretsarne, den andra för det mesta ur folkets. — Detta allmänna tycke för det goda är ett glädjande fenomen och ett. berömligt drag hos publiken, emedan det häntyder på erkännandet af menniskans högsta lifselement. Det är klart likväl, att, i samma mån förståndet tilltager och en djupare skönhetskänsla gör sig gällande, man upptäcker sjelfva det goda också der icke blott medfölja, utan finnas i ännu större och ädlare grad. Det är just i och med denna stigande odling som allt flere slöjor bortfalla från ögat, och värmen i hjertat likväl härmed icke sjunker, utan tvertom stiger för mensklighet och verld, för Gud och för allt upphöjdt. — Hvem känner icke händelsen med flere framlidne berättelseförfattares skrifter, t. ex. Lafontaines? Hvem kan neka, att godhet och hjertlighet i dem förefanns i betydligt mått, och att de derföre på sin tid utgjorde en extensiv lektyr? Nu läser dem ingen. Hvarföre? Icke måtte det vara derföre, att man nu mindre aktar känslan, hjertats utgjutelser och godheten? Visst icke. Men man har erhålit just detta och mera till i sednare kompoitioner, der det tillika finnes paradt med större örstånd och högre skönhet. Sådana händelser örnya sig alltid och tillhöra bildningens fortsång, hvarunder fördomen allt mer bortvissrar, men godheten alldeles icke, såsom månsen tror, dör med den, utan tvertom uppstår renare gestalt och högre fägring. — Mina fristunder. Af Uno Leopold ......... Stockholm. Hos P.A. Norstedt Söner 1848, 43 sid. 8:0, 1 rdr 40 sk.) Biand jullitterauren, men endast i afseende på tiden hörande it, träffar man under ofvanstående titel en itter samling, innehållande 19 små skaldetycken och 2 större noveller, Signaturen, om blott ger allmänheten förtroende af ett par örnamn, tycks tillhöra en för första gången ppträdande författare, men som lofvar icke så betydhgt för framtiden, om man får sluta från en i novellerna synbara lättheten att anlägga ch genomföra romantiska förvecklingar. All ärmare öfversigt af dessa noveller vägras för frigt genom julträngseln i bladet; men på förttarens poetiska talang kunna vi meddela ett ar prof; elt med mera allvarsam pregel, ur legien Minnets engel; ett annat af gladare ållning, under rubriken Eleganten, kär): 1. Sorlet tystnat, dagen tågar Hän, och qvällsol stilla lågar Bort vid vesterns rand; Breder ut sin färgprakts under, Skog och dal och berg och lunder Stå i purpurbrand. Ifrån tallbekrönta höjder Trasten slår — hur qval och fröjder Vexla i hans sång! Högt i luften lärkor sjunga, Jublande sin evigt unga Vårsång än en gång. Och i aspens lätta krona Höres aftonvinden tona Lik en anderöst; Men i dyster pilgrims hjerta Stormar det, och namnlös smärta Trycker på bans bröst. Ack! hur trångt, hur qvaft det stängsel Anden binder.... Bryt ditt fängsel, Flyg kring verldar fri! OQO! dn ville do co anna