OMISER emoOllafcas I lorstnamnde KK nlor. Uldeinog kl. Artikeln i Aftonposten har emellertid en sorts utseende af en rekognosceringsuppsats. — —-———.:o— ÅAflonposten för i går innehöll ett räsonnement rörande representationsfrågdh, ur hvilket vi skole tillåta oss en anmärkning. Södermanlands tidning innehöll neml. häromdadagen emot det hvilande representationsförslaget ett inkast, som jemväl varit anfördt i Af tonbladet ibland betänkligheterna emot samms: förslag; neml. att möjligheten till hvarje förändring i: allmän lag eller grundlag hufvudsakligen kommer att bero på den första, af de konservativa elementerna sammansatta kammaren i följd af 113 8 i förslaget, som bjuder, ati lagutskottets betänkanden alltid skola först föredragas i första kammaren. I anledning häraf anför A. P. följande: Nu heter det likväl i samma 443 att alla andra från kamrarnes gemensamma utskott afgifne betänkanden än Lag-utskottets skola först föredragas i andra kammaren. Efter S. T. logik skulle man således kunna säga, att alla frågor som icke äro lagfrågor kunna sägas bero af andra kammaren. Men begge delarne är rent af orimligt, enär den ifrågyv. S:n icke angår något annat än föredragningsordningen, hvarvid serskilda föreskrifter å annat ställe (123 8S) äro gifna för den händelse att kamrarne stanna i skiljaktiga beslut. Det vill nästan synas, som om Aftonpostens red. vid nedskrifvandet häraf icke hade kommit att förut eftersinna sakens närmare beskaffenhet. Aftonposten känner lika väl som vi, att om ett utskottsbetänkande blifver afslaget i den ena kammaren, så förfaller den motion, som deruti är behandlad, med undantag af vissa fall, rörande statsregleringen. Om således den kammare, der ett betänkande första gången förekommer, antingen afslår detsamma när det innehåller ett tillstyrkande af en väckt motion, eller bifaller ett afstyrkande när det föreslås, så är motionen i sjelfva verket derigenom förfallen; och den pröfning, hvari medkammaren kunde inlåta sig, skulle tjena till ingen påföljd för den gången. Redan detta bevisar, att något vida vigtigare, än blotlta föredragningsordningen, som A. P. talar om, här är i fråga. Det är sannt att samma rätt, som blifvit första kammaren tillerkänd i lag och grundlagsfrågor, skulle tillkomma andra kammaren i öfriga frågor; hvarvid man likväl bör noga erinra sig, att undantag är gjordt i alla penningefrågor, hvilka, vid olika meningar mellan kamrarne; afgöras genom sammanräkning af bådas röster; men den ofantliga skilnaden, och hvilken A, P. tyckes icke hafva observerat, ligger i kamrarnes olika beskaffenhet. Den första kammarens sammansättning af de välmående och högre uppsatte i samhället, hvilka följaktligen minst känna tryckningen af samhällsbehofven, ger en på mångfaldig erfarenhet grundad presumtion derom, att den första kammaren snarare skall blifva benägen att hålla emot än att befordra sådana reformer, som åsyfta att införa rättvisa och jemmlikhet inför lagen. Häraf kan man lätt fatta det äfventyrliga, som ligger deruti, att den första kammaren kan qväfva motioner i lagfrågor, innan andra kammaren hunnit deröfver uttrycka sin opinion. Emot denna våda kan väl finnas någon motvigt deruti, att andra kammaren har tillfälle och rättighet att, redan då en motion der väckes och remitteras till lagutskottet, beledsaga den med sitt förord, och understödja den med goda skäl. Men man begriper lätt, att detta på långt när icke är detsamma, som om andra kammaren, sedan motionen redan hunnit blifva beredd i utskott, hade tillfälle att deröfver utlåta sig. Detta hafve vi trott förtjena erinras vid Aftonpostens artikel.