Aftonbladet – 20 december 1848, sida 2

Passion, en sann och djup kärlek, är mig helig, hon må för resten vara hvilken som helst. Så tänker äfven jag, och derför ... Men besinna att Julie var redan ... Nog! låt oss inte tala mer derom, när jag tänker efter så har jag minsann ingenting att frukta. Julies kärlek är inte farlig, vi se spöken midt på dagen, jag skall snart ha visshet deromp, sade jag i det jag utbytte nattrocken mot en bonjour och borstade mitt hår slätt framför spegeln. Åh ja, du har rätt: kärleken, verklig kärlek, är lika sällsynt, som dess namn är missbrukadt, sade Arnold vemodigt och steg upp. Jag hade nu fått reda på min käpp och eld på min cigarr, och gick med en stum nick åt Arnold, som tankfull såg ut genom fönstret. Vid icke serdeles godt lynne vandrade jag gatan framåt och skulle just vända om hörnet vid operahuset, då mina bekanta ifrån Telje i det samma kommo ut ifrån fruktboden midtemot. Christine som såg mycket nedslagen ut och gick vid sin fästmans arm, tycktes vilja undvika mig och gick mig förbi sedan hon helsat helt kallt, men hennes mor närmade sig med så tydlig afsigt att vilja tala vid mig, att ehuru litet jag var böjd derför, måste jag likväl gå med henne ett stycke. ;Herre Gud i himmelen; började hon -helt andäktigt, sånt spektakel det kunnat bli om inte herrn varit så beskedlig och sagt Oss sanningen. Jag riktigt får tacka herrn. Sådan gudlös menniska att gå och fria och hålla sådant prat med en annans fästmö när man sjelf är gift! aldrig i mitt lif kunde jag föreställa mig sådant. Jag har väl alltid hört att hiskliga menniskor skulle finnas i Stockholm, men att jag sjelf skulle komma ut för en slik paschas det kunde jag väl aldrig tro,