Aftonbladet – 20 december 1848, sida 2

uren bestämdt, — liksom för att spela signora Beatrice ett spratt — ha glömt mellanstycket, ty kortheten af hans figur var i sanning ovanlig. Jag vill minnas att )signora Enbomsp skakande fall var slutscenen, åtminstone var det det sista minnet af tragedien i min opoetliska själ, innan jag somnade om aftonen. Tragedien har i allmänhet aldrig varit min sak, ty emellan det högst tragiska och det högst komiska är gränsen så fin och likväl så skarp, att den ringaste öfverträdelse åt någondera sidan är ett ohjelpligt slag för effekten, och jag tillstår, att striden emellan Orombellos verkligen vackra sång och hans löjliga ställning, di han som en svart trasa och med de hvita händerna hängde öfver sina väktares armar, Verkade icke behagligt på mig. I morgon reser jag tillbaka, sade jag till Arnold då vi gingo hem om qvällen. Åh, dröj tills om onsdag, i morgon har jag tänkt att vi skola riktigt -roa oss, invände Arnold öfvertalande ; men oaktadt alla hans inkast deremot, var jag dagen derpå på hemeller rättare bortvägen. Bagarfrun ifrån Telje med sin dotter och måg voro också mycket riktigt på ångbåten, och denna gång var det ingen som gjorde herr Samuel platsen stridig hos hans fästmö. Den beskedliga frun försäkrade mig vid afskedet i Telje, att nästa Söndag skulle det lysa för Christine och Samuel, och gaf mig en icke otydlig vink om att jag kunde hoppas bli bjuden till bröllopet. En hel rad af unga och gamla fruntimmer, klädda i ylletygs-långsjalar, som skulle imitera silke, och bomullsklänningar, som skulle imitera köptyg, ornerade med upprepade band, imiterande fransar, stodo på stranden med lysterparasoller öfver sina hufvuden, tillreds att mottaga sina vänner som varit i Stockholmp.