Aftonbladet – 20 december 1848, sida 1

Jag kunde icke fatta hur det var möjligt att ombytet af drägt kunnat ända hittills fördunkla mitt minne. Tyst! sade baronen och såg sig omkring, men det fanns ingen utom jag i grannskapet, och mig kunde han icke se, då den tjocka stammen af en bland de stora lindarne helt och hållet skymde mig, du skriker så förb— som om jag vore döf. Nå har du sagt till om rum ? ? Ja bevars, allt är i ordning, och samma vagn, som baron nyss åkte uti, väntar här utanför, svarade betjenten tystare. Samma vagn? Ditt nöt — den kusken känner Sofi; begriper du inte att det kunde bli spektakel af? Skicka bort honom och skaffa en annan; men genast, inom en qvart måste han vara härn s Betjenten gick och baron tog vägen åt paviljongen. Det korta samtal jag hört, väckte en mängd besynnerliga tankar inom mig; namnet Sofi, den omständighet att hon nyss åkt, — men jag brydde mig ej om att fullfölja hvad som föll mig in, — det syntes mig i alla fall orimligt, och dessutom, om jag verkligen ville upplysa den stackars Christine, som påtagligen helt oskyldigt blifvit föremål för en nedrig äfventyrares ränkor, hade jag ingen tid att förlora, ty jag behöfde icke mycken skarpsinnighet, ör att finna det baron lyckats öfvertala henne ut åka ut ensam med sig. Jag gick tillbaka ill paviljongen, fick låna af kyparen ett bläckRR ret i ER Be TR len förmenta milargesällen. Men nu hade jag under tiden alldeles tappat bort sällskapet ifrån TFelje; förgäfves gick ag genom alla gångarne, som hvimlade af menniskor, icke en skymt af herr Samuel; hvarken hans fästmö eller svärmor syntes till; och slutligen började jag tro att de kanske gått hem, eller också att min räddningsplan kom för sent, och tröstande mig med mitt goda uppsåt, ämnade jag gå mina färde och låta den vackra Christine fara all verldens väg, då jag