Aftonbladet – 19 december 1848, sida 2

JUL-LITTERATUR. Nordstjernan för i år följer samma afartigeten förestafvade regel, som förr, att begynna ned bidrag från fruntimmershand; och denna ång är det Wilhelmina Stålberg, som gör les wonneurs och likasom introducerar det öfriga vittra sällskapet af författare i publiken. Man kan icke neka att Wilhelminas porträtt r rätt likt; nog mycket sorgset och tillika en mula för barskt synes det likväl. Hennes oem bär namn af Nordstjernan; hon har åledes tagit det hela om händer, i fall man kulle förstå hennes öfverskrift efter orden. Så är det emedlertid icke. Hennes Nordstjerna itgör blott en medeltidsromans. Man får läsa om en nordisk flicka, Thora, som, sedan henres fader, efter att hafva ristat sig med Geirs ,dd, gått till Walhall, önskar sig dit äfven, ör att fortfarande träffa honom; och som, då wennes älskare reser alltför mycket omkring i vikingafärd, ej en gång af sin kärlek afhålles från att vilja till Walhall, dit hon ock slutigen af Allfader insättes, nemligen såsom en strålande stjerna, lysande om hösten, vintern och våren, men om sommaren osynlig. Månne hon då är i Walhall? Förf. gör sjelf denna fråga, hvarföre vi tillåta oss att instämma deri. — Framl. baron v. Brinckmans porträtt är ett af de mest lyckade i denna samling; omgifningen (ländstolen, bokhyllan m. m.) förtjenar ock loford. Hr v. B:s poem har till ingress sjelfva det revolutionära Det är försent!, hvilket från honom låter något oväntadt. Derefter komma Tånkebilder,, i form af disticher; ett slags gnomiska tänkespråk, hvarpå man från br v. B:s hand förut sett omtyckta prof. — Hr Palmers afbildning påminner starkt om Orisinalet. Hans bidrag går på prosa och kallas Rätt och Sanning,. Det är en gråhårig major, som för tillfället skattar till sällskapsnöjet med förtäljande af sin s. k. barn-tragedi, bestående deruti att han en gång af tant Greta, som tagit rätt och sanning till valspråk, bekommit risbastu för hvad en annan, nemligen husets katt, bedrifvit. Cest ga. — Härefter slår man om sidan och läser Gust. Sommelius, men utan porträtt. Af den vid Däöppelberg den 5 sistl. Jun. stupade skalden meddelas tvenne poemer, De svarta Jägarne, och Rudolf von Wildheim, hfligt påminnande om Beppos förut bekanta sångmö. — Af Joh. Henr. Thomander, hvars porträtt väl är likt, men förfuladt, finner man två små stycken på vers, det ena öfver artisten Joh. Holmbergsson, det andra kalladt Carl XII:s examen, efter Nordbergs historia. Joh. af Wingård skådar man i en föryngrad, men dock ganska igenkänlig skepnad. Han har riktat Nordstjernan med Minne af ett besök hos en utmärkt vetenskapsmanp, (den engelske chemisten Davy) samt en episod från kriget i Tyskland 1813—14. TI visst fall torde man kunna kalla hr W:s bidrag för det pikantaste i hela Nordstjernan, då förf., utom allt annat småroligt, till och med anför -sin korrespondens med förläggaren, hr Rylander.