Aftonbladet – 19 december 1848, sida 2

BLANDADE ÄRNEN: DEN MÖRDADE GREFVE ROSSI. Angående orsaken till den förbittring hos romerska populacen, för hvilken grefve Rossi föll ett offer, finne vi uti en engelsk tidning följande interessanta uppgifter, hvilka äfven till en del förklara den animositet och misstänksamhet, som gaf sig luft emot påfven sjelf! Den naturliga önskan hos en presterlig furste var, att vidmakthålla freden och att inom sina stater söka neutralisera alla krigiska agitationer för Italiens frihet. Detta stridde likväl på det högsta emot andan hos påfvens undersåtare och framförallt hos invånarne i Romagna. Härifrån härledde sig deras misstanka, att påfyen vore i hemligt förstånd med Österrike. Men framför allt var det en olycka, att påfven anförtrodde makten i händerna på en statsman af Guizotska skolan. Grefve Rossi var en skicklig diplomat, en man af stor talang och många utmärkta egenskaper; men hans grundsats var motstånd emot folkets fordringar; hans valspråk: förakt för folkets opinion. Grefyen företog sig att trotsa oppositionen af alla klasser i Rom och alla partier af det romerska parlamentet. Helt och hållet tillgifyen den Guizotska politiken, ville han aldrig begagna sig ar medborgargardet. Han satte sin förtröstan till ett landtregemente, som beordrades till Rom och åt hvilket vakterna anförtroddes. Roms officiella tidning var lika trotsande, som den fransyska i slutet af förra året. Den utfor i anfall emot nationalgardet, de liberala och parlamentet, hvars ledamöter derföre, med undantag af ett halft dussin, alla hörde till venstra sidan eller oppositionen. När Guizot begaf sig till franska deputeradekammaren under dem sednaste tiden, helsades han från nationalgardet med ropen: Ned med Guizot! — hvilket han besvarade med en trotsig och hånfull blick. Den olycklige Rossi var intagen af samma anda. Kanske till och med att han kom ihåg sin vän för tillfället; ty äfven när han skulle gå upp i romerska parlamentet och möttes af fiendtliga rop och blickar, svarade han med en åtbörd af trots och förakt. Detta var för starkt för romarnes tålamod; och cen af dem, som stodo främst i hopen, drog då, efter gammal italiensk plägsed, sin dolk och nedstötte honom dermed. — Macaulay, den berömde engelske författaren och statsmannen, fordom medlem af Russelska ministeren, som vid sista parlamentsvalet i Edinburg ej blef vald, begagnar sin ledighet från statsförrättningar att fullända sitt påbörjade verk: History of England from the accession of James ID. Första delen har utkommit och anses vara ett. af de utmärktaste historiska arbeten, såväl för den sakkunskap, den filosofiska blick och opartiskhet det utvisar, som det glänsande språk, hvar det är affattadt.