— Norska tidningarne med gårdagens sent ankommna post innehålla en berättelse om den fest (en sexa) som studentsamfundet i Christiania arrangerat för Ole Bull. Vid föreslåendet af hans skål och sedan verser författade af studenten A. Munch blifvit afsjungne, blef det allmänna jublet utan alla gränser. Ian hissades och bars på guldstol rundt omkring salen; han låt sin violin tala och hänförde alla med de vackraste nationella melodier. Festen fick äfven en politisk karakter, ty då efter sångerna och talen adjunkten A. Broch, under församlingens ihållande bifallsyttringar, tackade Bull för Norrmännens bekanta demonstration i Paris efter Februarirevolutionen, hvarigenom han visat Frankrike och verlden att norrmännen kunde hafva en vilja för sig sjelf, (hvilken har väl intet det?) så utvecklade Ole Bull anledningen till detta, såsom bekant är, vid tillfället olika bedömda uppträde. Fan sade, att demonstrationen åsyftade visa, att Norge var ett sjelfständigt rike vid sidan af Sverige och Danmark, hvilket icke skulle blifvit erkändt om man förenat sig med den Skandinaviska deputationen, som var påtänkt af det s, k. Skandinaviska sällskapet i Paris. Han beskref huru väl deputationen emottågits af provisoriska regeringen och att Lamartine uteslutande nämnt Norge såsom ett sjelfständigt och eget rike, 0. s. v. Kandidat Friege erinrade om, att det var d. 10 December: dagen för presidentvalet i Frankrike; och detta gaf anledning att Öhska republiken lycka samt att den måtte blifva sådan, som Lamartine tänkt sig den. Nu skallade ett lefve för denne franske statsniannen. Ole Bull yttrade att republikens namn liksom försynens ofta missbrukas, men liksom detta ej var försynens, var det ej heller republikens skuld — den var en statsform, som framför alla andra betryggade allas väl, hvarpå han lyckönskade Frankrike och spelade Marseilläsen. Han utvecklade äfven vigten af, att befordra den rena norska nationaliteten och talade för en nationalteater och bruket af norska konstskat