Kontor. Utdelning kl. 6 efterm. g öfver dem, med partibätskhetens hela intolerans. Det är solklart, att icke alla fraktioner kunna tillfredsställas; de, som önska se Tysklands konstitution skyndsamt färdig; de, som vilja en enda konstitutionel enhetskejsarstat; de, som önska en tysk republik; de, som arbeta för en demokratisk monarki med af folket vald regent; med få ord, alla fraktioner se i en eller annan hufvudfråga sina åsigter irbisedda, sina förhoppningar svikna, och alla kta de i dessa fall sina. protester och sitt gillande mot: centralstyrelsen. Deraf har inträffat, att, måhända så länge verlden stått, ingen regering funnits till, af hvilken man fordrat så mycket som tyskarne fordrat af sin entralstyrelse, oaktadt de få resurser som stått till dess disposition, Många orättvisa beskyllningar: och förebråelser hafva blifvit riktade mot de män, som stå i spetsen för riksstyreln. Man har icke alltid erinrat sig, att riksförsamlingens president Max v. Gagern är sjä len och pelaren för frihetspartiet i Tyskland, och att han ensam, med hela öfverlägsenheten af sitt snille, sin skarpsinnighet och sina kunskaper, sammanhållit den tyska frihetens kaos i Frankfurt; man har glömt, att de tre förnämste riksministrarne äro män af den renaste karakter, det varmaste nit, samt utrustade med icke vanliga talanger; — man har glömt allt detta, blott derföre att de ej kunnat utföra det omöjliga, d. v. s. att sammansmälta partierna till enighet. Må man dack dömma dessa män efter deras gerningar och ädla uppsåt. Vi tro oss derföre göra våra läsare ett nöje då vi här nedan meddela de upplysningar vi ur åtskilliga tyska källor inhemtat rörande de mäns antecedentia och politiska ståndpunkt, hvilka utgöra själen i den tyska centralmakten. Vi hörja dessa historiska karaktersskisser med erkehertig-riksföreståndaren, hvarefter de mest framstående och ledande personernas, i ministbren, biografier skola följa. RIKSFÖRESTÅNDAREN, ERKEHERTIG JOHAN, BABTIST, JOSEF, FABIAN. (Född d. 20 Januari 1782.) Uti Frankfurt har man gifvit Tyskland en riksföreståndare, samt tillerkännt honom ansvarsfrihet, till ett tecken att han kommer att lägga vida mindre vigt i den tyska jemnvigtens vågskål, genom sin talang, än genom sin personlighet, sin karaktär, sina politiska åsigter, samt sin andliga ställning till den närvarande tidens frihetssträfvanden uti det inre, samt nationella antipatier och sympatier uti yttre förhållanden. Den man, som uti den gamla kejsarstaden blifvit upphöjd till denna nya värdighet, och som nu står framför oss såsom en 67-årig gubbe, utmärktes, redansåsom yngling, vid början af detta århundradet, af Tysklands insigtsfullare vänner. Dessa gjorde sig på honom förhoppningar och utsigter, som liknade desamma, hvilka nu fästa sig vid hans person, så nära som möjligt, om man tager de båda olika periodernas karakteristiska förhållanden i betraktande, och hvilkas uppfyllande sednare strandade mot omständigheter, som lågo utom erkehertigens personlighet. I Österrikes, Preussens och Tysklands strider mot det republikanska Frankrike, hade det nemligen visat sig, att det tyska folket i afseende på Fransmännen, ständigt varit nödsakadt att öfvertagå en ganska underordnad roll, så länge det icke besegrat sin inre splittring: Äfven den djerfvaste politi icke, vid sakernas dåvarande läge, att Tyskland, genom folkets hjelp, förrhådde vinna denna seger öfver sina egna, inre missförhållanden: blott genom de mäktigaste hofvens närmande till hvarandra trodde man sig häruti kunna uträtta något. Det söndrade Tysklands kloka, politiska hufvuden eftertraktade derföre att förmå Österrikes och Preussens monarker till ett fast, innerligt förbund, hvartill det öfriga Tyskland sedan skulle sjelfskrifvet ansluta sig. Och då de hade en dunkelt känsla deraf, att hos de båda stormakterna, blott genom icke-regerande medlemmar af regentbusen kunde inympas en från deras hittills förda styrelsemaximer så mycket afvikande politik: sökte dessa politiei i Preussen vinna prins Ludvig, och i Österrike erkehertig Johan till hufvudmän för sitt parti. Hvad som förmådde dem att just fästa sitt öga på den sistnämnde, var icke något af honom utöfvadt serskildt politiskt inflytande på de österrikiska staterna, ej heller brjst på furstar af huset Habsburg; ty Johans röst blef af kejsar Frans blott sällan hörd i vigtiga angelägenheter, och erkehertigen hade, utom den regerande, icke mindre än sex bröder, de fleIsta äldre än han sjelf. Han hade dragit uppjmärksamhet till sig genom sin personlighet. den 20 Januari 1782. i Trots sin Transy: ska uppfostran, trots sina varma slsympatier såsom Österrikare, och uppvuxen -Isåsom prins, förnekade han i sig hvarken Tytlsken, eller ännu mindre menniskan. I kon. t versation liflig och hurtig, röjde han uti sina r dit solljuset aldrig kunde tränga, för att be