) vådlighet uti partiernas I frihet skulle flöda för folken Denna församling sammanträdde första gån-l1: sen i Frankfurt den 18 Maj, då femtiomannautskottet upplöstes, efter att hafva afgifvit belingens första åtgärd var utnämnandet af ett förbundsdirektoriwm. Först den 25 Juni, uti nationalförsamlinge ession, beslöts enhälligt, efter flera dagars lifliga debatter, i frågan om den blifvande certralstyrelsens beskaffenhet, att åt en riksföreståndare anförtro denna provisoriska styrelse, samt att denna riksföreståndare skulle utses af nationalförsamlingen. Derefter utarbetades en lag för den tyska centralstyrelsen, hvaruti bestämdes, att riksföreståndaren ägde utse en inför nationalförsamättelse om sin verksamhet. Nationalförsamlingen ansvarig minister, men att han sjelf vore oamsvarig; hans beslut borde derföre kontrasigneras af en eller flera ministrar, för att ga gällande kraft. Först den 28 Juni skred man till riksföreståndarvalet, som utföll s erkehertig Johan af Österrike erhöll 436 ster, bland 521 röstande; nationalförsamlingens att: president v. Gagern erhöll 52 röster och Itzstein 32; men blott en enda furste, erkehertig Stefan Frans Viktor, född den 14 Okt. 1817, blef vid valet ihågkommen, och detta med blott en enda röst Den nye riksföreståndaren gjorde sitt intåg i Frankfurt den 11 Juli; hela hans färd genom Tyskland liknade ett tr nedlade den tyska förbundsförsamlingen och örbundsmilitärkommissionen sina funktioner i riksföreståndarens händer. Dagen derpå utämndes till riksministrar herrar Schmerling, Peucker och Heckscher, som kunna anses representera riksministerens kärna och närmast uttrycka riksföreståndarens politiska ståndpunkt, hvarföre vi äfven längre fram skola meddela biografiska skizzer öfver deras antecedentia. Denna ministere kompletterades sedan med hrr Max von Gagern, Matthy och Duckwitz. Af hvad vi nu anfört, inses att såväl riksförsamlingen, som centralstyrelsen, tillkommit på fullkomligt lagenligt sätt, och således från grunden står på laglig basis. Lägges härtill att förbundsdagen sjelfvilligt, blott i kraft af ett inre moraliskt tvång, nedlagt sin myndighet i centralstyrelsens hand, samt att Tysklands regerande furstar erkännt densamma, och Konungen af Preussen, sjelf nedläggande alla anspråk på kandidaturen till riksföreståndare, uppmanat Preussens representanter inom riksförsamlingen att sluta sig till dem som röstade på erkehertig Johan, för att gifva så mycket mera kraft och vigt åt ett riksföreståndareval, som snart sagdt utfölle enhälligt: så framstår af alt detta ganska klart, att de tyska furstarna vid denna tid. insågo och erkände den oundgängliga nödvändigheten af att söka göra denna centralmakt till en verklig och kraftfull representant för tyska enheten, såsom det enda medlet att kunna dagtinga med den hotande demokratiska oppositionen. Om detta är en premiss, som icke kan underkännas, framställer sig i anledning deraf några gamska väsendtliga konklusioner. Ehuru några högst ingripande beslut i radikal syftning blifvit fattade af riksförsamlingen, har dock dess verksamhet öfverhufvud vittnat om en ganska tempererad demokratism, och republikanernas bemödanden hafva alla strandat mot den kompakta moderat-liberala majoriteten inom församlingen. Men när så är fallet, hvaraf härleder sig dåsde märkliga bemödanden, som mån, isynnerhet den sednaste tiden, observerat hos de tyska stormakterna, att förlama, splittra, ja snart sagdt paralysera centralmakten och förneka riksförsamlingens behörighet att gifva Tyskland en författning, hvilka bemödanden sticka så mycket bjertare af mot den förra beredvilligheten att erkänna dessa Tysklands högsta myndigheters fullkomligt lagliga tillkomst och behörighet? I detta förhållande finner man en termometer, hvars stigande eller fallande är en säker gradmätare för reaktionens intensitet, det absolutistiska partiets större eller mindre aspekter för den närmaste framtiden. Reaktionen i Tyskland har också verkligen, i öfverensstämmelse med hvad denna barometer utvisat, gått framåt med verkliga stormsteg. Det må väl ännu lemnas derhän om den kan anse sig stark nog att öppet trotsa demokratien; af åtskilliga kännetecken, t. ex. bildandet af den mmeligen liberala österrikiska ministeren och åtskilliga väsendtliga stadganden af radikal syftning i den nya preussiska konstitutionen, kan man sluta att den allmänna opi jens påtryckning i närvarande tidpunkt är för stark Jatt kunna öppet motstås. Men den goda viljan kan icke desto mindre misskännas. Under sådana omständigheter ser man ett nytt och bedröfligt bevis på partifanatismens rastlösa bemödanden att illa, hvarifrån Tysklands Riksförsamlinder hafva knappt grumla sjelfva den gens och centralstyrelsens åt; blifvit bekantgjorda förr än fraktionerna kasta! Eno mEEENE ÖENENEEEEESE EENEE ENSE EE dloss genast gå, innan de bli upptagna. KL il redan 10.n amftåg. Den 12