ma samma gång höra ett tyst skratt och en dof suck. Allt detta passerade i en sekund. Jag skulle just känna framför mig, för att utröna hvar jag kunde befinna mig, då en kraftig hand grep mig i rockkragen och underlättade mitt bemödande att resa mig upp. Jag skulle åter försöka att taga ett steg framåt, då mina olyckliga fötter ännu en gång råkade i beröring med något; en häftig knuff för bröstet och ett frammumladt dj—n annamma! ser inte herrn, att han trampar benen af folk, blef följden deraf. Jag tyckte det var mer än obilligt begärdt att man skulle kunna se något i detta mörker, och alldeles oberedd på den häftiga stöten rakade jag baklänges, trampade en liten hund, som låg på golfvet och med ett förfärligt tjut flög upp, famlade på vinst och förllust efter något stöd, fick tag uti en paraply, som stod emot väggen; den kunde icke motstå min tyngd, och ännu en gång, med den afbrutna paraplyen under mig, låg jag framstupa. Det susade som tyst prat och undertryckt skratt omkring mig, men jag kunde, vid bullret af mitt fall; icke urskilja något redigt. Förbannande inom mig allt hvad dioramor hette, reste jag mig, alldeles yr i hufvudet. Hur är det, mamma lilla ? hviskade en röst alldeles invid mig och en liten mjuk hand fattade min och tryckte den deltagande. Hvad befalls? svarade jag helt bestört, och li samma ögonblick inseende sitt misstag, drogs handen häftigt tillbaka och en jemrande röst ifrån andra sidan svarade helt tyst: Ah herre Gud! jag trodde han skulle qväfva mig, och min luktvattensflaska är sönderslagen. Denna röst kände jag igen, men hade icke tid att påminna mig hvem den tillhörde, ty i detsamma flög en gardin framför mig undan och det långa perspektivet af en gammal götiskokyrkovisado-es, evagt upplystalan grå TrOE FIS SOM Spårsämt insläpptes genom de små rutorna i de höga spetsiga och smala fönstren. Stenbilderna öfver grafvarne på golf; vet, bildhuggerierna på predikstolen, skymningen i de aflägsna gångarne, skuggan af de I kolossala pelarne, och slutligen en ensam qvinr pa, djupt insvept i sin slöja, knäböjande på P stengolfvet, var naturligt ända till illusion, och jag ryste nästan på hennes vägnar då t skymningen tilltog, mörkret mellan pelarne ålplef djupare och klockornes dofva ljud tycktes vilja framkalla invånarne i grafvarne under j L , j