Aftonbladet – 15 december 1848, sida 2

vänner; ehuru jag ej lyckats få många ord af den alltför sysselsatta rmamsell Christine, hade jag kommit så mycket bättre öfverens med hennes mor och fästman, och då jag berättade att äfven jag icke tänkte stanna mer än åtta dagar i Stockholm, uttryckte den förra sin högst smickrande önskan att äfven på återvägen få träffa en så artig och rolig herre: Kan jag tro dig? Var det verkligen mitt bref, som återförde dig? Hvad skulle det väl annars varit ? Affärer, ledsnad vid landet, lusten efler ombyte — livad vet jag? — det kunde vara tusen saker, smålog den ljufvaste förtrollerska, som någonsin narrat en karl att bufvudstupa resa 20 mil, utan annat skäl än dragningskraften i tvenne svarta ögon. Jag lade min arm om hennes Hf och såg in i dessa Ögon på ett sätt, som förmodligen öfvertygade henne om hvad hon likväl borde vetat förut, sin. oinskränkta makt. Men likväl kom du inte hit förrän nu, sade hon, under ett försök att ej låtsa märka min mening. Nå väll jag kom ju först i går qväll; du vill väl inte att jag skulle väckt upp dig kl. 11 på aftonen ? Klockan elfva, sade hon rodnande; du glömmer att ångbåten kom kl. sex på eftermiddagen. Det är sannb, sadw jag litet förlägen; ty det är fan bvad fruntimmer hä godt initin8; då det icke alls behöls. Men ser du, jag råkade några bekanta, som tvingade mig att gå med ut till Tivoli; du vet att det öppnades i går, och jag hoppades dessutom råka dig der. Bah! hvilken ursäkt; men låt oss nu inte tala mer derom — du äter middag hos mig i dag?, Iw visst! i dag och alla dagar; men nu måste jag gå, jag bar stämt möte med en hekant; men om en timme är jag tillbaka igen. Om en timme — det vill säga i qväll I qväll! Klockan är ju endast tio på morgonen. ; . . Åh ja, men jag känner din tidräkning, då du lofvar återkomma. Min Gud! man skulle sannerligen kunna tro dig vara min äkta maka — en sådan min och ton antar du. Du återkommer således verkligen om er timme ?