Aftonbladet – 15 december 1848, sida 2

med något infall, hvarpå ingen gaf akt, blanda sig i det nästan hviskande samtalet; den varma rödkindade flickan, som med tindrande ögon åhörde ett språk, hvilket hon säkert aldrig hört från sin beskedliga fästmans mun, och slutligen denna hemlighetsfulla främling med kostym som en gesäll och miner och hållning som en grefve. Ju mer jag såg på honom, ju mer öfvertygades jag att hafva sett honom förr; slutligen tröttnade jag att gissa längre och beslöt att af kapten skaffa mig upplysning om honom; men denne hade först svårt att påminna sig hvem som kommit ombord vid Telje, och påstod slulligen då jag beskref den, som väckte min nyfikenhet, att det var en milargesäll ifrån Stockholm, hvars namn han glömt. Det är då i sanning en ganska märkvärdig gesälln, tänkte jag och gjorde allehanda reflexioner öfver bildningseirkelns förunderliga verkningar, och den förvillande, att ej säga bedrägliga, prägel, naturen ibland roar sig att påtrycka menniskorna, och slutligen öfver. den tillfälliga likheten med några af mina bekanta, ehuru jag icke kunde erinra mig hvem. Å Emellertid föresatte jag mig att komma 1 något språk med den gamla frun så snart hon vaknade ur sin middagslur, och lyckligtvis inträffade det en stund innan vi fingo Stockholm i sigte. Jog upptog hennes stora broderade pirat, som hon tappat under sömnen, och inledde lyckligt ett samtal, som innan kort upplyste mig, att hon, för att roa sin ristine, som snart :skulle gifta sig, reste till Stockholm der hon aldrig varit, att hon varit enka i elfva år, hade eget hus i Telje, med flera lika intressanta saker; slutligen bistod jag henne med allehanda råd om logis i Stockholm och upplysningar om de märkvärdigheter, som kunde vara roande och passande för henne och mamse!l Christine att beskåda; men på hennes fråga om jag kände den alltfö hyggliga och städade, herrn som taite vid hennes dotter, kunde jag icke lemna någor upplysning och skulle i stället haft god lust att ge henne en varning för denne städade ungherre, som i mitt tycke hade all möjlig likhet med en äfv entyrare. Emellertid voro vinu framme, man nickade och vinkade på båten och på stranden, och trängdes på landgången, som om lifvet berott på att råkas några minuter förr; jag skiljdes vid mina nya bekanta som om vi varit gamla