Aftonbladet – 15 december 1848, sida 1

——T ÅTTA DAGAR I STOCKHOLM. (INTERMEZZO0.) Av R—RD. Att 1 korpralens kanna näsan sticka Är inte värdt; Att aldrig dansa med en annans flieka Det har jag lärt. BELLMAN. För några dagar sedan läste jag i N-s-bladet en liten, men så mycket kraftigare artikel, som innehöll de hiskligaste anatemer emot Aftonbladet; jag mins mycket väl, att den slutades med den mest öfvertygande försäkran, att redan ganska få läste detta fördömda blad och att innan korrt skulle dess tid helt och hållet vara ute och ingen käft mera fråga efter det. Jag tillstår att jag blef alldeles perplex öfver denna djupa och beundransvärda siarförmåga, som så plötsligt uppstått. En herre, som kallar sig B—sk, hade skrifvit det der; åtminstone tager jag för afgjordt att ingen annan kunnat frambringa detta profstycke på en djerf och kraftfull vältalighet, ty mig veterligt är han den enda i N., som i författarväg gjort sig ett nammn. Jag blef alltså på det stackars Aftonbladets vägnarriktigt bedröfvad. . Allt är då förgängligt under solen, suckade jag. Denne jette, som regerat och huserat inom tidningsverlden liksom Napoleon i Europa, skall då, liksom han, falla och förintas. Huru många äkta män skola icke hvarje afton vid sjutiden frampressa suckar af saknad och huru många unga fruar fröjdas öfver . denna förargliga rivals ändalykt, som så många timmar med dem stridt om herraväldet öfver männens sinnen; och jagsjelf sena känslor vid denna katastrof, hvilken jag aldrig ett ögonblick betviflade — voro, sanningen att säga, mest lutande åt fruarnes håll. Allt sedan jag var barn — ty Aftonbladet är säkert lika gammalt. som jag — här läsningen deraf hvilat öfver mig såsom en af mina tyngsta, och likväl nogast uppfyllda pligter; nu skulle jag med ens. bli frikalladderifrån. Men huru skulle jag då också få reda på saker och ting? Åh, lika godt; det man icke vet, gör ingen förtret, och hvad man inte känner, det existerar också icke för en; det der kan låta som en paradox, men är i sjelfva verket rena sanvingen. — Jag var alltså tröstad och gick nu oupphörligt och väntade på inträffandet af den ominös spådomen, och fäste det omedlertid