Aftonbladet – 14 december 1848, sida 2

(Insändt.) Gammalt nytt från Upsala. Mycket har blifvit taladt och skrifvet om den godtycklighet, som studenterna få hålla till godo af akademiska styrelsen och enskilda professorer, och litet emellan drages försorg om att den gamla sagan ej dör ut. Några nyligen timade tilldragelser äro af den natur, att man ej vet antingen man mer skall beundra den käckhet, hvarmed godtycket uppenbarar sig, eller förvånas öfver den fromma menlöshet, som, utan att söka kanslers-embetets bemedling, låter sig nöja med fädernes Sic volo, sic jubeo. Juris studiosi äro i detta fall de beklagansvärdaste, ty tvenne af denna fakultets professorer äro lefvande bevis på sanningen af den gamla sentensen: Summum jus, summa injuria. De hafva länge brukat den methoden, att sjelfve bestämma tiden när det konvenerar dem att tentera, och innan denna tid, som utsättes till slutet af terminen straxt före examina, är det fåfängt att anhålla om tentamen. Härigenom nödgas den som t. ex. vid vårterminens början är färdig att taga sin examen inför denna fakultet, att onödigtvis dröja fem månader vid akademien, hvilket för en obemedlad studerande kan medföra sina stora svårigheter. Vidare anställes ej tentamen med en enda tentandus; de måste vara tvenne. Detta är visserligen beqvämt för professorn, men sällan för lärjungen, som af detta skäl nödgas löpa staden omkring för att efterfråga om någon vill göra sällskap, och ofta fär lägga bort sitt ämne för att vänta på en kamrat. Detta är dock det lyckligaste fallet, ty då vill professorn tentera, hvilket på längt när ej alltid är händelsen. Det hände nyligen, att en kandidat till hofrättsexamen ånmälde sig att tentera för en af dessa professorer, men professorn var ej vid lynnekatt tentera, utan förklarade, att det var riktigt löjligt att herrn kunde föreställa sig något sådant, som att fakulteten skulle släppa fram femton stycken i hofrättsexamen på en termin. En annan, som redan till professorns belåtenhet tenterat, fick vid ett sednare besök, just när han var färdig att gå upp I examen, af professorn sjelf höra, att han skulle göra professorn en verklig tjenst om han ville uppskjuta sin examen till nästa termin. Hvem vill ej gerna göra sin nästa en tjenst om han kan, men denna tjenst kostade i detta fall ett halft års tjensteberäkning. Dylika tentamensoch examens-historier om dessa begge professorer äro så vanliga, att de numera ej väcka nägon särdeles uppmärksamhet, och att blifva kuggad af dem räknas till de olyckor, som af oss icke kunna förekommas,. De hafva lyckats att fullkomligen utrota den falska hederskänsla, som anser för en skam att tillbakavisas i ett kunskapsprof. Dylika exempel förekomma väl äfven inom de andra fakulteterna, fast sparsammare. I filosofiska fakulteten finnes en professor, till hvilken en tentandus ej gerna går utan att rådfråga barometern, emedan professorns helsa och lynne står i det närmaste sammanhang med. väderleken. Den som kommer till honom att tentera på en ruskig dag, kan vara nära säker att, om än aldrig så väl förberedd, få gå tillbaka med oförrättadt ärende, särdeles om han tenterar för en mindre och civil examen. Medicinska fakulteten har äfven sin buse, som ibland ej kan förlåta en lärjunge att han är ung eller snyggt klädd och aldrig godkänner någon, som ej slitit ut ett par stöflor åtminstone på hans föreläsningar. Dessa begge ursäktas dock, den förre af sin sjuklighet, den sednare af sin ålder, sitt misantropiska lynne och sitt anseende såsom vetenskapsman,