Aftonbladet – 14 december 1848, sida 2

wet. På samma sätt kunde man fråga, hvad om -menas. med ,begärets böjelser? Hr R. orde nog i dessa anmärkningar finna öfvernåttet af poesilöst pedanteri; men deri missar han sig. Ett rigtigt val af bilder, deras kickliga anbringande, och uttryckets nätthet, Jarhet och precision utgör just poesiens nödvändiga form. Hr R. talar sjelf om någon, som har ,liknelser som en Tysk. Det är ett sanska träffande och qvickt uttryck om detta amlande i mörkret efter likheter, denna bålstora affektation och detta olympiska förakt ör allt enkelt, osökt och naturligt, som så fördelaktigt utmärker vissa tyska författare. Vi be derföre hr RB. att ej taga illa upp om vi säga honom, att han sjelf, i likhet med rätt många af våra svenska författare, understunlom har liknelser som en tysk. Hr R. bevandlar i öfrigt sitt språk försvarligt nog, och skulle, om han allvarligt ville, utan stor svåhet kunna förädla sin stil och rena den frånl le små olater af svulst och poetasteri, som till en viss grad vidlåda densamma. Hr R:s karakterer framstå i allmänhet bjert och lifligt; dock ligger denna förtjenst mer i handlingens raskhet än den är grundad i nåson djup phychologisk analys. Hans älsklingsperson är Fersen, och han har rätt lyckligt blandat de färger, med hvilka han tecknar den ridderliga aristokratens bild. Det ser ut,som skulle hr RB. till en stor del företagit sitt ar-) bete för att ådagalägga den olyckliga riksmarskalkens oskuld och rentvätta hans minne;l något platt kommer i detta hänseende den prosaiska berättelsen om de juridiska undersökningarne i ämnet, ofvanpå det underbara och äfventyrliga i sjelfva romanen. Vi vilja vid skildringen af Fersen endast tillåta oss en flyk-) tig anmärkning. Förf. tyckes, för att gifva en rätt ridderlig glans åt hans karakter, vilja aflägset tyda på eitnog intimt förhållande mellan honom och den olyckliga Marie Antoinette. Vår prosaiska tid förstår ej mera det ridderliga i att besudla en äkta bädd, tillhörde dent in en drottning. Pöbeln i Paris hviskade om en brottslig kärlekshandel mellan henne ochl den svenska ädlingen. Hade dessa rykten haft någon grund, skulle säkert icke konventet hafva! försmått att göra en sådan omständighet gällande, som väl ej gerna kunnat vara en hemlighet. Den vördnad, vi äro skyldige olyckan, skulle redan förbjuda sådana anspelningar, vorel de äfven mera berättigade än här är fallet. Af de öfriga personerna är Richissa behandlad med mycken kärlek. Hr R. har i teckningen af denna karakter inlagt allt det poetika, rörande och naiva, som tillhör vansinnet. Hennes små sagor äro hänförande och hennes död värdig hennes kristallklara lefnad. Ange förstå vi mindre; det synes ej rätt naturligt, att en liflig kärlek; under så kritiska omständigheter, skulle göra er ädel, kraftig och fri själ vek och skygg; snarare skulle vi tro att kärleken hos qvinnan ofta åstadkommer alldeles motsatta metamorfoser. Om Antons karakter hafva vi mindre godt att säga. Hr R. vill uppställa honom såsom en typ för poetisk ridderlighet, och har derföre i hans. vän Falk velat: framställa hans motstycke; denna figur förenar med den exempellösaste, nästan narraktiga yttre likhet alla hans motsatser. Men här har hr R. långt ifrån lyckats i sin intention. Ankarsparres sinliga förfining och aristokratiska far niente blir, oaktadt hans personliga älskvärdhet, ej så poetisk som hans såkallade prosaiska väns praktiska rörlighet, storsinnade handlingsbegär och klarsynta förstånd. Distinktionen mellan prosaiska och poetiska naturer är i de flesta fall banal, i några alldeles falsk, och i alla haltande och godtycklig. Hr R. omfattar — och detta kan vara roligt nog att ihågkomma — med stor förkärlek det ridderliga, aristokratiska och legitima. Den fria konsten vore ej fri, om någon ville förtänka honom denna hans förkärlek, och W. Scott har tillräckligt visat, hvad dikten kan göra af dessa elementer. Men konsten fordrar framför allt rättvisa. Vi hafva nyss sett ett exempel på den ringa aktning hr R. i Falks person skänker den såkallade lifvets prosa, ett tydligt bevis, att hans kännedom af menskligheten ej är den djupaste. Med icke mycket större grad af oväld bedömer han 1809 års män, dem han har god lust att öfver en bank stämpla såsom nidingar med deras demokratiska (!) politik, och knappt lemnar han den stackars Mannerheim att få förblifva hederlig karl. Hr R. presenterar, på ett nog originellt sätt, sin egen person både vid början och slutet af sitt arbete, nog mycket i likhet med en teaterregissör. I prologen får man veta, att han brykar åka i sufflettvagn, och att han i parken vid Löfsta en gång gjort bekantskap med ett äldre intagande fruntimmer, som, med kännedom af hans egenskap af romanförfattare, lemnade honom ett manuskript, hvarur han hemtat materialierna till närvarande berättelse. I epilogen blir han genom en betjent i grönt livr med röda snören inviterad till samma dame, som genom sitt omdöme öfver hans bok bibehåller hans aktning och förser honom med ett nytt manuskript, hvilket han lofvar läsaren att snart romantisera. Vi äro öfvertygade, att en och annan af Svarta Handens låsare med oss önskar hr R.all lycka till detta nya arbete. Måhända vore det dock ej så illa om hr R. ej gjorde sig allt för brådtom, äfvensom att han ej alltför mycket romantiserade sina manuskripter. En flödande inbillningskraft, som blott genom stränga konstnärliga studier och allvarliga bemödanden kan bli en ädel och rik inspiration, sprimger sa gerna bort med hr R:s konstnärliga omdöme. Om vi ej visste annat, skulle vi hålla Svarta Handens författare för en yngling, som gör,sin första lustridt på en eldig och bångstyrig pegas; ty han bär ännu omisskänliga märken af hvad man skulle kalla poetische Flegeliahre.