Aftonbladet – 13 december 1848, sida 2

arseblifva en konseqvent serie af allt mera ervösa anfall mot Aftonbladet, i ett bestämdt yftemål att söka undergräfva allmänhetens örtroende för redaktionens och i synnerhet wufvudredaktörens både moraliska och politika karakter. Den första reflexionen som måste väckas af tt sådant handlingssätt å Aftonpostens sida r onekligen den, att det ser något besynnerigt ut med den politiska liberalismen hos en idning, som sålunda gör till en hufvudsak att iedsätta en annan, under det man likväl påtår sig arbeta åt samma hufvudsyftemål. Relan detta måste gifva en giltig anledning till let påståendet, att något grumligt eller grått igger till grund för hela detta bemödande. Uftonposten har väl protesterat emot en sådan ydning och kallat den insidiös; men hvad lags henämning skall man då gifva åt hela less bemödande i den omnämnda riktningen? Förhållandet framstår likväl ändå märkligare ;ch mera karakteristiskt när man observerar jelfva sättet, hvarpå operationerna mot Aftonpladet gå tillväga. Det skulle väl, att döma ;fter allmänt gällande pligtreglor, icke vara en utför stor fordran, att anfallen skedde melelst framdragande af facta eller ord och meningar, hemtade från Aftonbladet sjelf och hvilka sedan blefvo föremål för vederläggning. . det stället hafva deremot dessa anfall systematiskt bestått dels i allmänna insinuationer ych deklamationer, uti hvilka alla möjliga dåiga egenskaper blifvit Aftonbladet tillvitade, utan att tillvitelserna ens grundats på något iberopadt factum, dels ock uti falska citationer och slutligen uti rena dikter om Aftonpladets förläggare, hvilka, ehuru motsagda, likväl ganska ogeneradt blifvit upprepade. Exemplen härpå har allmänheten haft för ögonen, från den vänskapliga insinuationen att Aftonbladets förläggare aspirerade en statsrådsplats, inda till de sista attackerna mot L. J. Hjerta för dess yttrande i reformvännernas sällskap. Må det nu blott ett ögonblick tillåtas oss dröja vid det sista. Aftonposten innehöll i förra veckan en insänd artikel uppfylld af ganska kränkande tillmälen mot Hjertas karakter i dess ställning såsom publicist och offentlig man, på den anförda grund, att han skulle hafva i sällskapet yttrat, att han ej kunde decidera sig om han ansåg regeringens representationsförslag motsvara tidens och landets behof. Ar-! tikeln har varit meddelad i utdrag och läsaren har deraf kunnat sluta, huruvida ej omdö-l mena obestridligt måste synas vara riktadel mot den anfallne personens karakter och af den mest graverande art, såvida nemligen insändarens uttryck få tagas i vanlig betydelse. Vi anmärkte då att sjelfvå utgångspunkten för dessa omdömen var falsk och sjelfgjord af Aftonposten; enär IL. Hjerta visserligen ej hade talat om reg:s representationsförslag per se, utan, på sätt som äfven syntes af Aftonbladets redogörelse, talat om det förhållande att en del af reformvännerna, bland hvilka Hjerta äfven exempelvis räknade sig sjelf, utan att tycka om regeringens förslag, likväl ännu ej hunnit decidera sig huruvida särskilda omständigheter kunde komma att göra detta för slags antagande rådligt, oaktadt en sådan obenägenhet derför. Hvarie oväldig skall finna, att detta var något helt annat än den utgångspunkt Aftonposten hade på förhand och utan ringaste anledning antagit. Det kunde derföre ej heller vara för mycket sagdt, då vi kallade de ilskna omdömena på grund af det diktade faktum oförsynta, och uppfordrade Aftonposten att återtaga sin osanning. Men hvad blef följden häraf? Jo! Sedan Aftonpostens red. först i en kort artikel visat sig likasom helt förundrad öfver vår anmärkning, följde i måndags en ny insänd artikel, uppfylld af nya smädelser mot Aftonbladets utgifvare såsom politisk person, allt bestående i toma imputationer utan ett enda faktum, och med förbigående och förtigande af den osanning Aftonposten tillåtit sig i afseende på sjelfva corpus delieti eller det L. Hjerta pådiktade yttrandet: På sådant sätt är det, som Aftonposten allt mer och mer börjat nedsjunka till Söndagsbladets niveau i afseende på aktning för sanningen. Hvad kan nu meningen vara med allt detta? Är det tilläfventyrs, att de ibland allmänheten, som ej hålla så noga reda på detaljerna af den ena eller andra tidningens polemik, skola slutligen skära alla öfver en kam, och sluta med det omdömet, att publicisterna allesammans äro kältringar, genom sin personliga karakter och uppförande ovärdige det höga och ädla kallet att arbeta för upplysning och frihet. Rättvisan ålägger oss yttra, att vi äre fullt öfvertygade, att Aftonpostens redaktörer icke egentligen haft ett sådant syftemål eller skulle med nykter öfverläggning vilja eller kunna låna sig åt detta smutsiga handtverk; men uppsåtet är hvars och ens egendom, handlingarne bedömas af publiken, lika mycket om de härleda sig från hat och illvilja eller från passion, rätthafveri och retad fåfänga. Vi skole derföre icke upphöra att anse det såsom en skyldighet emot oss sjelfva att protestera emot detta ovärdiga stridssätt med lögnens vapen hos andra, likaväl som vi skulle påkalla den rättänkandes fördömelse öfver oss, om vi tillläte oss att nedsvärta andra med beskyllningar, grundade på falska citationer, utan att genom deras rättande, när vi dertill blifvit uppfordrade, bevisa att de tillkommit genom ett tillfälligt misstag, men icke med uppsåt. Detta är ett åliggande, som vi anse tillhöra conduite och moAftonposten må nu rubricera det huru mm — m— Mm mm MM m mm AA ÅA ralitet, den behagar. wo Ett exempel huru godtyckligt presterliga tjenstår beräknas: Af ctt i Svensk Ecklesiastiktidning) den 11 December refereradt besvärsmål, angående förslaget till Tuna och Stafby pastorat i erkeAllan sldAa 4 AA fel