Aftonbladet – 13 december 1848, sida 2

LORD MELBOURNE. Denne man, hvars namn intager ett aktadt sum bland Englands politiska notåbiliteter, afed nyligen på sitt landtgods Bracked-Hall. Han var född i Mars månad 1779, så att han vid sin död var nära70 år gammal. Han var icke af särdeles gammal adelig familj. Hans arfar blef baronet 1755 och hans får blef irländsk pär 1770, samt pär af det förenade konungariket 1815. Familjenamnet var Lamb, och lord Melbourne döptes med namnet William Lamb. Han studerade först i Cambridge. Oroligheterna i Europa förhindrade honom att utbilda sig som student, under resor på fastlandet, såsom unga adelsmän vid denna tid eljest plägade. Han besökte i stället Skottlands universiteter, Glasgow och Edinburgh, dit många adliga familjer förut sände sina söner, emedan de der kunde föra ett friare lif in på de gamla engelska universiteterna. Han studerade lagfarenheten, kom till London 1797 och blef advokat 1804. Emedlertid lemnade han redan 1805 denna bana, sedan han blifvit medlem af underhuset och ingått äktenskåp med en fröken Caroline Ponsonby: Han hörde i många år till Whigpartiet och hade redan såsom ganska ung slutit sig till Fox, som satte högt värde på honom. Emedlertid uppträdde han sällan i underhuset. Han var något tillbakadragen, litet trög och föga irelysten. Blott någon gång visade han prof på stor inre kraft. Castlereag förutsade om honom: Han skulle blifva premierminister, nom han blott kunde förmås skaka likgiltigheten af sig och eftersträfva denna postLambs vänner yttrade äfven ständigt om honom: patt det blott behöfdes utomordentliga omständigheter, för att framkalla hans stora nkrafter,. År 1827 ingick han i Cannings minister, som sekreterare för Irland; han hade blifvit intagen af en stor förkärlek för Canning, som också allt mer och mer slutade sig till Whigpartiet. Han fortfor dock att höra till ministeriet Goderieh och Wellington, åren 1828 och 1829. Lamb bidrog i icke ringa mån dertill, att katolikernas emancipation blef genomförd, så att hans populariet i Irland, som redan var stor, derigenom betydligt förökades och från denna period hade han ett säkert stöd uti OConnell. Då det angående parlamentsreformen uppstod splittring i Wellingtons minister, afgingo William Lamb med. flera ur densamma. Ungefär vid samma tid afled hans far och Lamb blef derefter, som lord Melbourne, medlem af öfverhuset. Då Grey aflöste Wellington, blef Melbourne inrikesminister, och han spelade en betydande roll i öfverhusets debatter under reformbillens genomförande. År 1834 blef han premierminister, och, aflöst under en ganska kort mellantid af Peel, återtog han 1835 denna post, samt var såsom premierminister Whigpartiets ledare i öfverhuset intill 1841. Hans minister utmärkte sig måhända icke för särdeles stor energi, eller genom en betydlig skapande kraft; men likväl genomfördes under densamma icke få vigtiga åtgärder, och Melbourne utmärkte sig städse, såsom statsman, för en hög grad humanitet, ett klokt aktgifvande på omständigheterna, samt en moderat, men likväl sannt liberal, verksamhet. Irlands lugn under Melbournes minister hade man måhända till en stor del att tacka hans så mycket tadlade förhållande till OConnell. Melbourne hade stor förtjenst om drottning Victorias konstitutionella uppfostran. Den unga drottningen hade: ett obegränsadt förtroende till honom och, betraktade honom nästan såsom en fader. Efter 1841 har lord Melbourne högst sällan uppträdt, och under de sednaste åren-orkade han knappt till och från öfverhuset.