Aftonbladet – 12 december 1848, sida 2

— Den lilla öfversten, alldeles blå i ansigtet, mög sig bort, utan att våga yttra ett ord. Tyenan hade råkat ut för lejonet. Nu har jag att tala med er, min herrep, ade generalen och vände sig med en blick, ull af förakt, till tjenstgörande majoren. Innan jag åkte ut på heden, var jag, som hastisast, på sjukhuset. Gissar ni hvad jag såg ler? tillade han med en dundrande röst. Tjenstgörande majoren bleknade och de långa nurrbåren på öfverläppen darrade. pJo, jag såg en karl, i sina bästa år,, fortor generalen i samma ton, som ni, med egen hand, denna morgon gjort otjenstbar och förlerfvad för hela hans tid. Huru kan en så pass hög förman uppföra sig så lågt? Fy, det ir ovärdigt! Jag vet destutom att ni är hatad af alla i regementet, från den yngste trumslagaren till den äldste kaptenen, för ert sätt att nyttja förmanskapet, hvilket mera liknar en turks, än en kristen soldats. Krigsrätten, som jag ämnar sammankalla ännu i dag, får emedlertid döma mellan er och den olycklige soldaten. Som ni icke innehar någon förtroendepost, liksom öfversten, får ni måhända behålla er tjenst, men om tre månaders högvakt kan ni dock vara säker, äfvensom att få gifva karlen ett nöjaktigt skadestånd. Vid detta regemente kommer ni dock icke vidare att tjenstgöra, så länge jag har ett ord med i laget. Ni passar bäst för kronoarbetscorpsen, och der skall ni äfven blifva anställd, bered er derpi. Jag har ingenting vidare att säga er, än att ni härifrån går i arrest, Farväl, herr major! (Slutet följer.) Z