Aftonbladet – 12 december 1848, sida 1

majoren satte sig derefter i gång, för att begifva sig ut på fältet, hvarvid de förekommo betraktaren ej olika tvenne tjutande ulfvar, hvilka gå ut att söka ho de uppsluka månde. På vägen möttes de af den unga underlöjtnanten, som begärt permission att få resa till sin döende far, och som nu utbad sig ett ögonblicks samtal med öfversten, som också stannade, under det tjenstgörande majoren fortsatte sin kosa, efter att hafva slungat en mäkta onådig blick på ynglingen, hvilken nu, framlemnade sin afskedsansökan, i det han förklarade den sorgliga orsaken till det:steg han tagit. Ehuru öfversten var en utomordentligt stor pedant och dertill en ohjelplig despot, var han dock ej alldeles utan hjerta, om än detta krympt betydligt ihop, under Kongl. Maj:ts och kronans trånga rock. Han såg skarpt på ynglingen och sade derefter: det skulle vara rakt stridande mot all militärisk esprit om jag nu bifölle hvad tjenstgörande majoren, med sin kända rättvisa, nyss vägrat att tillstyrka, men lika litet kan jag, å min sida, tillstyrka att ni, min unga vän, som visat er hafva anlag för det ädla krigareyrket, ehuru äfven ni blifvit smittad af de fördömliga oppositionsider som grassera inom denna corps, nu skulle Laga ett steg, som kunde vara högst menligt ör er framtid. Tag derföre tillbaka detta vapper,, fortfor han, hviskande, och rapporera er sjuk, och-jag lofvar att tro er vara i rt tält, hvarthän det är skulle falla er in att vegifva er. Detta strider väl äfven mot den nilitäriska esprit, som jag gjort mig till regel