Aftonbladet – 11 december 1848, sida 2

regementsläkarens lilla gosse, som, efter vad han sett, dermed roade sig på sjukhuset. Hvad nu, ditt nöt! Tror du att jag begagnar varnleksaker ? ropade öfversten, förgrymmad. Jag tänkte det,, stammade den enfaldige vetjenten, emedan herr öfversten, liksom 895en, endast flyttar dem fram och tillbaka. Öfversten höjde sin hand och en örfil var Hans tydliga, hans svenska svar. De båda älskvärda naturerna, öfversten och jenstgörande majoren, helsade hvarandra god morgon med en viss sträf förtrolighet, ej olik den emellan tvenne bulldoggar, som en gång pröfvat hvarandras styrka. Likstämmighet i isigter angående den blinda lydnaden och vidmakthållandet af en sann militärisk esprit; len ömsesidiga, oöfverträffliga förmågan att cunna chikanera alla, som stodo under dem, ch till slutet äfven det hat de gemensamt appburo af hela oflicerscorpsen, hade mellan lem stiftat ett förbund, hvilket dock meravvar srundadt på nödvändighet, än på högaktning. Det är horribelt, min bästa major, började öfversten, ;hvad kompanierna marschera ojemt och illa. Jag har stått här, med sekunduret i hand, och sett huru de rycka ut på fältet. De . marschera alla för fort, och det riktigt skar mig i hjertat, herr major, då jag märkte att Drumlinge och Lunsinge kompanier togo, det förra 7 det sednare hela 10 steg mera i minuten, än reglementet föreskrifver. Detta måste ändras, herr major, kom ihåg det, ty ingenting strider mera mot militärisk enhet och hållning, ja, jag kunde nästan säga espritn, än en ojemn marsch.n Mina anmärkningar i just detta ämne hafva icke uteblifvit, herr öfverste. Jag har varnat, jag har straffat så mycket det i min förmåga stått; men hvart kan man komma med så tredska och nonchalanta officerare, som-här vid detta förb. regemente, hvilket borde få göra en garnisonstjenst i tio år, sig sjelft till straff och andra till varnagel. Dock tror jag mig hafva funderat ut ett sätt att få något långsammare marseh. (Forts.)