Aftonbladet – 11 december 1848, sida 1

mål anhängiga i krigshofrätten mot bemält höga och mäktiga herrar, som naturligtvis är alldeles topprasande öfver denna brist på blinc lydnad. Så stå sakerna för närvatande, och jag gå nu att börja min skizz. Klockan är half fem på morgonen. Den sömnstörande reveljen har nyss Hört upp med sina plågsamma oljud och den tjenstgörande majoren sticker i detsamma fram sitt hufvud genom tältsängens sparlakan. Men, min Gud! hvilket hufvud! Det var, som jag redan sagt, snarlikt en tigers. En låg, fårad panna, beskuggad af ett tjockt, tofvigt hår, små, svarta, sprakande ögon, en mun, som rättare kunde kallas ett gap, prydd med de förskräckligaste, rätt utstående mustascher — se der några grunddrag till detta föga intagande porträtt. Tjenstgörande majoren drog först sin förfäfliga mun till en ännu förfärligare gäspning och gnuggade sig derefter i de små ilskna ögonen, under det han frammumlade en otydlig ed, i stället för morgonbönen, ty en tjenstgörande major, som icke kan svära dugtigt, duger icke till tjenstgörande major. Han måste ständigt öfva sig i denna ädla konst samt åkalla djefvulen, när han går på vägen, när han nedlägger sig och uppstår. Efter väl förrättad xmorgonbön ropade tjenstgörande majoren med en af kommenderande hes röst, som kunde förliknas vid en tjurs vrålande, på sin betjent, den föga afunsvärde Lindgren. Men ingen Lindgren hördes af. Bof! skurk! Lindgren! vrålade majoren INyo. . Då Lindgren likväl ej infann sig, rusade den Jenstgörande majoren upp, förfärlig i sin vrede, om ett ungt lejons rytande. Han stack sitt Adonishufvud genom tältluckan och ropade terigen Lindgren!, så att det skallade öfver rela lägret. Hela regementet var redan på benen i koffivanigatorna, och hundrade betänksamma röter började att, från flygel till flygel, repeera: Lindgren och återigen Lindgren !l: