Aftonbladet – 11 december 1848, sida 1

En tjenstgörande major. Hvad är en tjenstgörande major? Det är just denna fråga jag i mnärvarand skizz vill försöka att besvara. En tjenstgörande major eger många af då egenskaper som högtsalig erkebiskop Olof Sve. belius i sin katekes tillerkänner viår Herre En tjenstgörande major är nemligen ett väsende begåfvadt med de allrahögsta fullkomligheter: oföränderlig, allestädes närvarande allvetande, allvis och allsmäktig) — ofta osynlig,, men sällan god och barmhertig, En tjenstgörande major är Lagen, som lärer hvad vi skola göra och icke göra,. En tjenstgörande major är, med ett ord, allt inom den corps, hvarvid han tjenar och hvars skräck han äfven, ex öfficio, måste vara, om svenska vapnen skola behålla sin glans, det vill, i våra tider, säga — vara väl skurade. För att styrka detta påstående vilja vi skildra en dag ur en tjenstgörande majors lif. Vi befinna oss på Knäfvelstahed, dit jag redan en gång förut, i min beskrifning af den nya öfversten, har haft äran att föra den följetongsläsande allmänheten. Rummelborgs regementes officerscorps är sig lik; d. v. s. temligen rabulistisk och-svår att styra, huru kraftigt den lilla, nya öfversten än hållit och håller i tyglarne. Den gamle, hederlige öfverstelöjtnanten har, till corpsens allmänna sorg, tagit afsked, trött af år och trakasserier, och öfversten har vetat att till hans efterträdare förskaffa sig en f. d. kamrat vid gardet, en knekt till lif och själ, eller riktig såkallad flåbuse,. Dessa båda mäktiga herrar hafva, rhed det mest opassande nit, gemensamt arbetat på regementets uppryckning, och detta redan med den framgång, att fyra gamla, fattiga kaptener, med stor familj, bifvit nästan brödlösa, hvilket med andra ord vill säga: blifvit tvungna att taga afsked och att draga sig fram med en otillräcklig pension. De hafva ifven mycket arbetat på att äta ut den frimodige löjtnant H.; men denne, som har kamraterna på sin sida, har stått pallen, som man säger, och han har för närvarande 2:ne