Aftonbladet – 9 december 1848, sida 2

par; nu, min Hafutz, är det min tur att yttra en önskan. Utblåsande röken af tombakin, roade hon sig att låta uppstiga mot taket de genomskinliga spiralerna af denna parfumerade rök. Måtte våra älskande själar), sade hon, så upplyfta sig till Gud, då dödsengeln Azaöl med sin eldglafven skall skilja dem från våra kroppar Denna dag är långt aflägsen, hoppas jag, sade Hafutz. Nu då du är hos mig och natten skall gynna vår flykt, trotsar jag förmågan och elakheten hos mina båda rivaler, Ramieffendi och den gamle galne dervischen, hvilken hade vågat... Men hvad fattas dig då, min älskade? afbröt softan sig sjelf, uppehållande mot sitt bröst Gul-Bahars sköna hufvud, som hastigt begynte öfvergjutas med dödens blekhet. Jag vet icken, stammade den unga flickan; men en isande kyla genomilade mig nyss, och nu bränner det som eld i mina ådror. ,Sätt dig, Gul-Bahar, det är ingenting. Kanhända att denna narghil.. Ja, denna narghile! — så är det, fullföljde Gul-Bahar, kastande långt ifrån sig den guldbeslagna slangen, som hon ännu höll i handen. Jag sjelf, begynte Hafutz, borttorkande den kallsvett, som lackade af hans panna, Jag känner här en svindek... mitt bröst brinner ... Gul-Bahar, ett rof för de rysligaste konvulsioner, gaf till ett rop af smärta och nedföll döende mot divanen. : O, min Gud !, skrek den unge mannen utom sig; hvem skall rädda hennel Han. störtade sig med ett språng på dörren, den han fann vara stängd. Han ville ila till