Aftonbladet – 9 december 1848, sida 2

UTRIKES. a FRANKRIKE. Andtligen har Louis Napoleons manifest itkommit. Det säges allmänt hafva flutit ur Thiers penna — ty Louis Bnnaparte är, som nan vet, så utan talang, som om han -härstammade ifrån de gamla dynastierna. Det är krifvet med så stor skicklighet, att det kocetterar med alla partier och gifver löften åt lem alla. Man skulle tro, att Cavaignaces lysande seger i nationalförsamlingens lördagsession borde trygga hans val till president; men personer, som känna folket och ställninsen i landet, tro, att ingenting kan göras emot Louis Napoleon; de säga, att bönderna skola rösta för Louis Napoleon, om han också innan valet hunne lemna denna verlden. Manifestet yder sålunda: För att återkalla mig ur landsflykten kalladen j nig till folkrepresentant. Då j ären i begrepp att välja republikens förste embetsman, synes mitt namn Tr vara en sinnebild af ordning och förtroende. Jag vet väl att dessa bevis på ett så hedrande förtronde mer egnas mitt namn, än mig, som ännu ej sjort något för mitt land. Men ju mera gynnande sejsarens minne är för mig, ju flera röster det förkaffar mig, dess mer känner jag mig skyldig, att idagalägga mina känslor och grundsatser. Emellan der och mig får ingen tvetydighet finnas. Jag är ngen ärelysten, som drömmer om konungaeller cejsarekrona, eller förverkligandet af brottsliga planer, Uppfödd i fria länder och i olyckans skola, skall ag städse blifva trogen de pligter, som ert val och nationalförsamlingens vilja ålägga mig. Om jag blir vald till president, skall jag ej sky någon fara, eller någon uppoffring, för att försvara det så djerft anallna samhället. Jag skall redligen lyda befallninsen af den republik, som är lika stor och stark i sina lagar och sina afsigter, som i sina handlingar. Jag skall söka min ära uti, att efter fyra års föropp lemna åt min efterträdare statsmakten befästad, riheten oantastad och beskyddande framåtskridanlet. Huru valet än utfaller, böjer jag mig för folkets vilja och försäkrar på förhand att jag. sluter mig till hvarje rättvis och fast regering, som åstadkommer ordning i tänkesätt och förhållanden, som skyddar religion, familjelif och egendom, dessa tre eviga grundvalar för all samhällsordning, som verkställer nödiga reformer, stäfjar hatet, försonar partierna och sålunda låter fosterlandet hoppas på en morsondag. Att återställa ordning är att återställa förtroendet; att genom kredit ersätta otillräckligheten ihjelpkällor, är att åter upphjelpa finanserna. Att beskydda religion och familjelif, är att betrygga samyetsoch undervisningsfrihet. Att beskydda egendomen är att upprätthålla säkerheten för produkterna af allt arbete, samt försvara de besittandes oafhängighet och irygghet: dessa nödvändiga grundvalar för en borgeig frihet. Bland reformer anser jag följande vigtivast:. Att införa en sparsamhet, som, utan att förjama statstjensten, föranleder en lindring i de skatter, som svårast trycka folket. Att uppmuntra företag, hvilka rikta åkerbruket och såväl i Frankrike, som i Algeriet sysselsätta brödlösa händer. Att senom försörjningsanstalter betrygga arbetarnes ållerdom. Att i våra industriella lagar införa förhättringar, som syfta på att grunda hvarje enskilds välstånd på allas välstånd, men icke att ruinera den rike för den fattiges skull. Att så mycketsom möjigt inskränka mängden af de tjenster, som regeringen skall tillsätta, emedan dessa tjenster ofta göra ett fritt folk till ett folk af supplikanter och sökanden. Att undvika den dåliga vanan, att genom staten låta utföra, hvad enskilda ofta skulle göra lika bra, om ej bättre. Centralisation af intressen och företag ligger i despötismens natur. Republiken deremot förkastar monopolier. Samt slutligen, att skydda tryckfriheten mot tvenne vådor: regeringens godtycke och egen öfverdrift. Yttre krig skulle ej lindra Våra olägenheter: alltså är fred min högsta önskan. Frankrike var vid sin första revolution krigiskt, emedan det tvangs att vara det. Det mötte med eröfringar fremlingarnes anfall. Nu, då det ej utmanas, kan det begagna sina hjelpkällor till fredliga förbättringar, utan att afstå från sin ärofulla, antagna politik. En stor nation måste tiga, eller också aldrig förgäfves tala. Paris d. 27 Nov. 1848. Louis Napoleon Bonaparte. De båda rivalerna till presidentskapet synas för öfrigt täfla att skaffa sig test: monier och rekomrnendationer, samt hafva å hvar sin sida producerat ett sådant från eminenta och högt aktade män. Odillon Barrot har neml., likasom förut hans bror Ferdinand, publicerat ett bref till förmån för Louis Bonaparte, och å andra sidan inrikesministern Dufaure, en af de största talanger och bästa karakterer, Frankrike eger, ett dylikt till förmån för Cavaignac. Hufvudinnehållet af dessa båda bref förtjenar meddelas. Odilon Barrot yttrar, att han helst skulle hafva föredragit en annan kandidat, än någon af de båda föreslagna; men, säger han: .;Nödgad att välja mellan en af de två, hvilka ensamme hafva någon utsigt till framgång bör jag säga, efter mycken tyckan, att jag troligen skall bestämma mig för Louis Bonaparte. Han har icke ingått i förpligtelser till någotdera af de politiska partier, som frambragt revolution; har således lättare att finna skickliga män i hvilket parti som helst, villiga att samverka med honom för tillvägabringande af en sann försoning, utan att uppväcka rop omv förräderi bland fordna vänner. Hans tillträde till makten skall dessutom, då det tillfredsställer en af de mest lifliga och populära passioner, troligen göra ett slut på den så farliga antagonismen emellan de arbetande klasserna och bourgeoisien eller åtminstone ställa denna konflikt på ett annat område. I allt fall bör man här på allvar afse folksuveräneteten. Jag har beslutat respektera den och söka bidraga RR een