jag emottagit, för att förtjena mig himmelens barmherrtighet. Se er före, att ni ej bedrager er, herre. Jag, endast jag kan upplysa er om sanningen och med bevis styrka mitt vittnesbörd. Betänk detta ännu en gång, och så snart jag är fri, skall jag återföra er son i edra armar. Tillåt nu, att jag får njuta en smula hvila, och i morgon, så snart solen är uppe, förgät ej att undersöka Sulejman den stores grafvård.n Visiren drog sig undan, för att icke fördröja dervischens återställande, och sedan han ånyo rekommenderat honom åt sina läkares omsorger, gick äfven han att söka sömnens hvila. Men hans själ, sväfvande mellan fruktan och hopp, fann ej ett ögonblicks lugn, och dagen inträdde, utan att visiren kunnat tillsluta ögonlocken. Just som Daltaban-Mustafa-Pascha redde sig till att besöka sultan Sulejmans graf, kom ett bud från kejsaren, som kallade honom till seraljen, hvarest vigtiga angelägenheter väntade honom. Först vid middagstiden kunde han komma till grafven. Portarne voro öppnade, och redan ett stort antal rättroende hade, sedan morgonen, der förrättat sina böner, Daltaban tog sin rosenkrans från gördeln och nedföll framför monumentet, bredvid det trappsteg, som dervischen utmärkt. Fåfängt undersökte han dess alla vrår och vinklar: der fanns intet papper. Fullt besluten att straffa den olycklige, hvilken han misstänkte ,bafva gäckats med honom, lemnade Daltaban grafven, upptänd af vrede mot dervischen; men då han passerade den yttre porten, föll det honom in, att fråga en af vakterna, om någon denna morgon: hade besökt den heliga reliken. Daltaban bleknade, då turbedaren svarade, att Rami-effendi och Cara-Mehemed-aga, straxt efter solens uppgång, nedstigit i mausolen, der de varit länge inneslutna, för att bedja. (Slutet följer.)