Aftonbladet – 8 december 1848, sida 1

NARGHILEN ) (EFTER ALFONS ROYER.) En tjock rök begynte redan uppfylla kammaren och en itänd bjelke nedstörtade från taket. Halfdöd af förskräckelse nedföll GulBahar till golfvet. Då, tydande blott sin kärlek och sitt mod, invecklade sig Iafutz i en fruntimmersdrägt, den han fann i rummet, betäckte sitt ansigte med en dubbel slöja af musslin, och, oigenkännlig under denna förklädnad, fattade han hurtigt den unga afsvimmade flickan i sina armar, och belastad med denna dyrbara börda genomvandrade han oförskräckt de öfvergifna rummen. Flere gånger förvillade han sig i det stora, ohekanta huset, och lika många gånger voro de älskande nära att blifva qväfda af lågorna och röken. Andtligen satte Hafutz sin fot på gatans stenläggning, just i samma ögonblick som de sista spillrorna af huset, med ett förfärligt brakande, nedstörtade bakom honom. : Ett glädjerop från hopen helsade Gul-Bahars uppträdande. Cara-Mehemed upplyfte den älskade dottren i sina armar och slafvinnorna buro henne genast till ett harem i grannskapet, för att der kunna gifva henne de omsorger, hvilka bennes tillstånd fordrade. Hafutz mottog emedlertid lyckönskningar af föräldrarne och familjens vänner, och invecklade sig på det omsorgsfullaste i sina lånade kläder, uppbjöd han all sin förmåga för att undkomma det farliga utbrottet af deras tacksamhet. Han var nära att deruti lyckas, då dervischen, bortryckande slöjan, som betäckte den unge mannens ansigte, på en gång i förbannelser förvandlade hopens bifallsrop. Hafutz skulle Otvifvelaktigt hafva blifvit ett offer för hopens I Se A, B. JM 284 och 285.