Aftonbladet – 7 december 1848, sida 2

dröjde att upplysas af en röd och sprakand låga. Dervischen log några ögonblick wedan han betraktade de häftiga framstegen af sitt arbete. Elden dröjde icke att utsträcka sig till flere delar af byggnaden, hvilken, efter bruket i Konstantinopel, helt och hållet bestod af plankor, betäckta med ett tjockt färglager. Innan de älskande hade upptäckt den öfverhängande faran, sprang dervischen på nytt till GulBahars fönster, hvars galler han vidfästade muren förmedelst ett väl tillknutet snöre, för att från denna sida göra all flykt omöjlig. Ian väntade derpå tills branden hunnit den öfra våningen; men då, med en röst mer klar och vibrerande än muezzins, då han från minaretens höjd tillkännagifver bönstunden, begynte han uppgifva larmropet: Yangoun vär! så kändt och så fruktadt ännu i dag i osmanlis gamla hufvudstad. Vid detta rop, genast upprepadt af grannarna, som i största hast rusat upp ur sina sängar, lät Hafutz det långa böjliga munstycket falla ur sina läppar och, tryckande GulBahar mot sitt hjerta, mumlade han: Hör, man ropar eld på gatan! — Det är ingenting, svarade den unga flickan. Stanna, min Hafutz! Dessa flammor, hoppas jag, skola ej hinna vår boning. oo — Du bedrager dig, Gul-Babar, utbrast Hafutz, bleknande; se huru hvitt och häftigt skenet är! Fly, branden är nära! — Det gör ingenting. Du kan ej undkommå utan att blifva förlorad, och jag med dig. Se dernere männer, som gå och komma, troligen för att bispringa de olyckliga offren. . I detta ögonblick genljödo steg i den inre korridoren af Cara-Mehemeds hus. Gul-Bahar trodde sig skola dö af förskräckelse, då hon igenkände ljudet af sin fars röst. Med ett språng var hon vid dörren och tillsköt riglarne och, sträckande handen mot älskaren, ropade hon: — Fly! Fly genom detta fönster! Fly, ehvad som må hända; inom ett ögonblick skall min far vara här.