Aftonbladet – 7 december 1848, sida 2

hela verlden icke mera tviflar, att ju ett moln passerat öfver den rena stjernan af Gul-Bahars lygd. I annat fall kan icke jag göra några inspråk på henne, jag, stackars fula gubbe, land alla de vackra unga männen, hvilka söka n förening med Cara-Mehemed. Således, var ugn, kära Hafutz! Göm dig, så godt du kan, din älskarinnas kammare. Branden skall nart tvinga dig att utkomma. Utan att afvakta svar, skyndade dervischen not en tropp janitscharer, som framryckte på sätan med sprutor, för att släcka elden. Hautz, i valet emellan de tvenne faror, som hoade honom, beslöt att, hända hvad som hända ville, försöka flykta genom de inre delarne af ruset. Men Gul-Bahar besvor honom att dröja, y Cara-Mehemeds tjenare, sysselsatta att utvära möbler och andra dyrbara saker, skulle vilkorligen igenkänna och förråda honom. Emedlerud fortsatte elden sina härjningar, atan alt man ännu bekymrade sig om att hejda less framsteg. Sprutförarne, som kommo att lemna ett sent biträde, hade icke glömt mer in en sak i brådskan — vattnet. Under det man väntade att få denna brist ersatt, öfvertalade Lala-dervisch folket aått uppbryta portarne till Cara-Mehemeds källare. Tvärt emot profetens föreskrift funnos bland oljfaten flera med ypperligt vin från öarne, hvilket de genast salte sig att smaka så ifrigt, att förrådet aftog i samma mån som branden fullbordade att med sitt nät inveckla det hus, de kommit för att rädda. Efter denna vackra bedrift och såsom vattnet ännu ej hördes af, påfunno de druckna Janitscharerna, för att ej stanna i overksamhet, att fylla sina sprutor med olja och, under kamraternas högljudda bifallsrop, dermed öfvergjuta Cara-Mehemeds sjunkande tak. Midt under brandens villervalla besvor den unga softan förgäfves sin herrskarinna att följa honom ur denna brinnande graf, som hotade att snart sammanstörta öfver deras hufvuden. (.ul-Bahar kunde ej förmås att samtycka dertill. utan svor att heldre dö, än fördraga den vanära, som väntade henne. (Forts.)