Aftonbladet – 7 december 1848, sida 1

NARGHILEN) (EFTER ALFONS ROYER.) I spetsen för tåget och åtföljd af tolken Mau: rokordatos red Reis Rami-Effendi, på det kostbaraste klädd, med stolt upplyftadt hufvud och redan under vägen emottagande sina smickrares lyckönskningar, ty allmänna ropet var, att han vore utkorad till arfvinge efter -storvisisiren Hussein-Pascha. De förståndigare tadlade i tysthet ett val, det ingen kunde gilla. Soldaterna uppretades dessutom af att se högsta makten lemnas i händerna på en man, hvilken de, förutom hans skräflande oduglighet och de utpressningar till hvilka han dagligen gjorde sig skyldig, äfven med rätta tillvitade den förhatliga och skymfliga fred, som nyligen var ingången med Tyskar och Polackar. Hafutz, hvars smärta för ett ögonblick skingrades genom det ovanliga skådespelet af denna guldoch silfversmidda hop, jemförde denna bländande lyx med sin egen fattigdom och kom på den idden att också han skulle fästa sig vid någon stor herre, som kunde gynna honom, och på detta sätt bana sig en väg till lyckan. Ett ögonblick var han frestad att kasta sig för Rami-Effendis fötter, hvilken allt tycktes tillkännagifva såsom blifande storvisir, och anhålla om någon underordnad befattning i hans hus; men de anmärkningar han hörde göras öfver odugligheten och girigheten hos denne minister, förvandlade snart hans åtrå i den ytterligaste afsmak. Olyckligtvis gaf hvar och en af reis-effendis embetsbröder, allt efter som han passerade, anledning till samma kommentarier, och han slöt derutaf att kejsarens konselj ieke vore mycket olik en håla med stråtröfvare. Hvilken olycka, sade en gammal janitschar och skakade på hufvudet, att icke i stället för dessa oförskämda röfvare, rädda som harar och krälande som ormar, vår herrskare sultan Mnstafa den andre tänker på att jåterAA mM åå DN a öo0r