Aftonbladet – 6 december 1848, sida 3

som man fruktar i stället att vänta, som man: flyr i stället att söka, älskar skuggan liksom ugglorna, medan han är gammal och ful. Han älskar hopplöst, men likväl vill han ej att en annan skall borttaga hans skatt. Olycka öfver hans rivaler, ty då han ej kan besegra dem genom sin kärlek, anfaller han dem med dolken. Det är jag, som är denne förskräcklige älskare, det är jag, som är denne rasande gubbe, det är jag, som svurit döden åt alla dem som söka beröfva mig min enda glädje på jorden. Om du, i blomman af ungdom och skönhet, du, som kunde finna tjugo nya älskarinnor, om du föredrager döden framför förlusten af Gul-Bahar, döm då om mina qval och betänk hvad en passion kan förmå, så förtviflad som min. Hela mitt lif har jag älskat dig som min son; nu, då jag vet att du är min rival, hatar jag dig. Du vet nu allt. Låt oss skiljas, och bed Gud att det måtte vara för alltid !) Dervischen hade försvunnit. Den uppgående solen begynte kasta sina strålar öfver At-Måidan. Ett starkt buller af fanfarer och trummor uppväckte den unga softan ur den domning, hvari han hade försjunkit. Janitscharernas kompanier i galadrägter upptågade från alla sidor på torget och rangerade sig i slagtordning. Då Hafutz underrättade sig om ändamålet med allt detta buller, tillkännagaf man, alt sultan denna morgon skulle lemna statssigillet åt en ny storvisir, hvars namn ännu vore en hemlighet. Detta embete är, som man vet, det största i riket och ofta är dess innehafvare mäktigare än sjelfva sultan. Snart såg den unge softan rikets stordignitärer defilera förbi och tåga till seraljen, åtföljda af sina talrika officerare och tjenare, för att öfvervara denna utnämning. (Forts. följer)