afva en skadlig inflytelse äfven på uppfattingen i allmänhet af den vigtiga representajonsfrågans närvarande -ställning. URTIMA RIKSDAG. Af hvad vii en föregående uppsats anfört, ynes det, otvifvelaktigt, att de olika meningsraktioner, som uppstått bland representationseformens verkliga vänner, böra lätt kunna insemellan förlikas om den vigtigaste politika frågan för dagen: Bör man önska urtima iksdags sammankallande, samt petitionera derm hos Konungen? Om reformvännerna i hela landet sammanräda för att, genom besvarandet af denna fråa, afgifva en allmän opinion, och denna opiuion utfaller jakande, så följer naturligtvis selan af sig sjelft, att man icke bör eller kan tanna vid detta primärsteg, utan att reformvännernas nästa uppgift blir att, i omedelbart ammanhang med detta steg, söka verka derlän, att landets allmänna opinion på ett omissänneligt och kraftigt sätt söker göra sig på agliga vägar gällande, i fråga om sjelfva reresentationsförslaget. Skulle deremot svaret itfalla nekande, så bevisar denna opinionsytting, att reformvännernas majoritet icke finner ämpligt att påskynda frågans afgörande, och m sjelfva vännerna till reformen afgåfve detta votum, komme naturligtvis det nu väckta förlaget. att förfalla och frågan att anstå till nästa lagtima riksdag. Men vid en så beskaffad kasus framställer ig sjelftmant en annan fråga, hvars besvarande blir en pligt för reformsällskaperna. Denna råga heter: Då representationsreformens sanna vänner erkänt såsom ett af sina hufvudsyften utt söka fortskynda frågans slutliga. afgörande, och en i tid sammankallad urtima riksdag är den enda lagliga utväg, som står dem öppen, för att vinna detta syfte, så måste vigtiga skäl vara för handen, på grund af hvilka man vill se det hvilande förslagets öde fördröjdt till nästa lagtima riksmöte; men hvilka äro då dessa vigtiga skäl? Går man ärligt till botten :med utredandet af detta hufvudinkast mot dem som plädera emot urtima riksdag, så visar sig lätt, att alla fraktioner, som verkligen vilja reformfrågans snara lösning, äfven böra vilja urtima riksdag. De båda fraktioner, som, i fråga om det hvilande förslaget, stå på motsatta sidor, den ena röstande för dess antagande, den andra för dess förkastande, hafva dock ingendera någon rimlig anledning att önska frågans slutliga afgörande fördröjdt; båda vilja de reformen af själ och hjerta, och böra derföre vilja dess fortskyndande; de måste alltså äfven vilja medlet: urtima riksdag. Men annorlunda är förhållandet med dem, som i sjelfva verket önska reformens aflägsnande så långt som möjligt, ehuru de för sken skull erkänna det närvarandes olämplighet och orda om en småningom skeende öfvergång till något bättre, med konstgjorda säkerhetsdammar för intelligensen och förmögenheten mot massornas välde. Detta slags reformvänner, som föra valspråket noli me tangere i vapenskölden, önska i första rummet att hvarje hvilande förslag måtte vara så konditioneradt, att det ej kan antagas, och följaktligen måste falla, samt i andra rummet att äfven sjelfva proceduren vid dess slutliga afgörande måtte lända till så stor tlidsutdrägt som möjligt. Att reformens verkliga vänner begå en stor hoax, om de sins emellan splittra sig, för att till en del göra gemensam sak med noli-metangere-fraktionen, i fråga om urtima riksdag, synes oss ganska obestridligt.