MM VXL KK KX nm MMÄÄHm nn Det förvånar mig, att du ännu aldrig mött honom, ty han utspionerar hvarje af mina steg, och har, mot min vilja, gjort sig till väktare öfver min dygd., ; Måtte han kommal mumlade Softan, jag skulle . . . . Akta dig, Hafutz; ty nyligen i ett anfall af svartsjuka, mördade han med sin dolk en janitsehar, som hvilade på stenbänken under mitt fönster, der du nu sitter. Den unga softan blottåde, utan att svara, till hälften den blanka klingan af sin dolk. Nu då du vet för hvilka faror du utsätter dig; fortfor Gul-Bahar, är du ännu af samma tanka ? Jag skall älska dig,, svarade den unga mannen, till sista droppan af. mitt blod., — Då, älskade Hafutiz, gil mig. en fäste-gåfva, och jag svär inför Gud, att aldrig tillhöra någon annan. . Hafutz betäckte med kyssar den lilla hvita hand, hon räckte honom genom fönstergallret och sedan började han söka hos sig efter den lyckliga fästegåfvan, han kunde tillbjuda GulBahar; men ack! han hade intet utom sina kläder. Nå väl! du betänker dig ? Softan stammade; tårarne kommo honom i ögonen och för första gången i sitt lif blygdes han öfver att se sig så fattig. Då på en gång tycktes han hafva fått en lycklig ingifvelse. Vänta mig några ögonblick,, ropade han, jag skyndar hem och återkommer straxt med en gåfva, somär dig värdig. . Efter vid pass en fjerdedels timma återkom Hafutz verkligen till fönstret, der Gul-Bahar väntade honom. Ian syntes mycket glad och bar något under årmen, det han omsorgsfullt, dolde i vecken af sin mantel. VAf kärlek till mig, Gul-Bahar,, sade han, mottag det dyrbaraste jag kunnat finna i min