Tag här vår varma hyllning ur unga hjertans hvalf, Der festligt lifvets tempelklockor ringa, Räck länge än oss handen, vår insigt blott är half, Men hel är tacksamheten, vi dig bringa: De alla, som du handledt i fem och tjugo år, Gif akt, den hela skaran försaralad kring dig står, Oss dagen gjort till ombud för dem alla. — I Lidköpings nya Tidning läses en ifrån hr Lindeqvist på Degeberg insänd artikel rörande den i södra Sverige utbrustna smiltosamma lungsjukan hos hornboskap, hvari först meddelas efter en mängd afhandlingar om denna sjukdom följande beskrifning om sjukdomen: . Lungsjuka är en sig långsamt utvecklande inflammation i lungväfnaden och brösthinnorna, med långsamt förlopp och en åtföljande alldeles egendomlig desorganisation i lungorna (oftast blott den venstra). Under sjukdomens lopp sker nemligen en ymnig utsvettning af plastisk lympha, som aflagrar sig uti, samt uppfyller och uttänjer lungväfnadeng alla håligheter, så att den blir ogenomtränglig för luft. En sådan lunga uppnår en enorm storlek, så att den merendels fyller hela bröstkorgen och väger oftast mer än 40 gånger normala vigten. — Dennaå sjukdomsform förekommer endast hos hornboskap; eger betydlig smittförmåga, men kan äfven sjelf utvecklas (spontan. genesis). Såsom orsaken till det sednare anses: sumpiga beten, kall fuktig luft och dimma, all slags skämd föda och drick, m. m.; men i synnerhet förflyttning från ett land till ett annat, och då t. o. m. under den mest exemplariska skötsel. Så t. ex. om Schweizerboskap förflyttas till Wärtemberg, utbryter lungsjuka (Hering); boskap från Wärtemberg och Schweiz, förflyttad till Baden, blifver äfven lungsjuk (Sauter); samma är förhållandet med boskap, som från Baden förflyttas till Schweiz (Rychner). — Att lungsjuka utbreder sig genom smitta synes numera med säkerhet vara bestämdt afgjordt. Smittämnet meddelas kraftigast genom andedrägten och vistantdet i samma stall, som den sjuke, men äfven genom luktandet på det sjuka djurets exerementer och kadaver m. m. Pet har visat sig, att sjukdomen stundom utbryter 8 dagar, men stundom först efter 5 veckor sedan smittan skedde; det har äfven blifvit observeradt, att individer, som aldrig varit eller blifvit lungsjuka, likväl varit i stånd att emottaga smittämnet, bibehålla det verksamt 14 dagar och deröfver och under tider meddelat det åt andra individer, söm deraf insjuknat. (Zeitschrift för Rindviehkunde; von J. J. Rychner, II Jahrg. I u. II. 9 hft. Bern 41844, sid. 27.) — Af dessa smittämnets egenskaper att blifva latent (doldt) olika länge hos olika individer, samt att det äfven under latenta tillståndet kan meddelas andra individer, förklaras den omständigheten, att de kreatur, som stå närmast det sjuka, ej alltid först insjukna. Vidare läses: Till sjukdomens förekommande hör en god skötsel, men hufvudsakligen att hindra sina kreatur från att komma i beröring med något föremål, som kun nat medföra smittämnet från smittad ort. — För att radikalt utrota sjukdomen der den utbrutit, har det visat sig att intet annat medel gifves, än att genast slagta de angripna kreaturen, nedgräfva inelfvorna, kalka huden och nedsalta köttet, som är fullkomligt ätbart och godt, om kreaturet nog tidigt slagtas. — Att försöka kurera är ganska vådligt; derunder smittas gerna flera andra; och äfven i lyckligaste fall är det likväl minsta antalet som tillfrisknar, och dessa bibehålla ändock smittförmågan en längre tid efteråt (40 veckor enligt Rychner, 12 veckor enligt With), samt duka slutligen under för lungsot (Hering). Dessutom riskeras att köttet blir odugligt om kreaturet sjelfdör; räknar man härtill medikamenter och läkarevård under den långvariga sjukdomen, inses lätt att kurera är hvad som minst bör komma i fråga. Slutligen uppgifver artikelförfattaren följande ganska tänkvärda utväg, att minska de enskilda förluster, som af sjukdomens spridning eljest måste befaras: g Att förmå hvar och en att genast slagta sina angripna kreatur har sig ej så lätt; det enda medlet härtill. torde vara: en väl organiserad assuransförening; d. v. s. alla kreatursegare inom ett läm eller härad deltaga efter antalet assurerade kreatur uti den förlust, som genom sjukdomen förorsakas någon föreningens ledamot, på så sätt, att om ett assureradt kreatur insjuknar i lungsjuka, så värderas huru stor skillnaden i värde är emellan kreaturet såsom lefvande, jemfördt med värdet af dess kött och hud; denna skillnad utbetalas af assuransföreningen till kreatursegaren, som då är ovilkorligt Iförbunden att-genast slagta djuret. Det är detta sätt att möta bemälte sjukdom, om den skulle sprida sig hit, som vi velat rekommendera, si framt icke från regeringens sida kraftiga åtgärder skulle vara latt snart förvänta; ty hvarföre skulle vi dröja till Idet blir för sent, med att draga fördel af andra länIders dyrköpta erfarenhet ? Saken synes förtjena allmän uppmärksamhet. faser sn