Aftonbladet – 6 december 1848, sida 1

jag, med Muftis tillhjelp erhålla det. För öfrigt, hvilken skulle väl våga att sätta sig emot mig? -oJag känner en, som skulle kunna hafva denna djerfhet,, mumlade den höga Portens tolk och satte sig helt vördnadsfullt vid ändan af soffan, i hvars hörn reis effendi residerade, gnuggande med ena handen sitt radband af ebenholz och med den andra stödjande den långa jasminpipan mot sina läppar. Och hvilken skulle denne vara? frågade ministern. En man, som med ett slag skulle kunna omstörta eder lycka och min excellens, om icke hans pligt och vår lyckliga stjerna i detta ögonblick qvarhölle honom vwid rikets gränser; en man, lika fruktansvärd för statens fiender som för sina egna, som, tvenne gånger dömd till döden, tvenne gånger vetat att återupplifva sitt namn och sin lycka i tyskarnes och polackarnes blod, liksom ett träd uppfriskar sina rötter i vattnet; en man. .. Du vill tala om Daltaban-Mustafa paschan, utropade reis effendi, skakad af en konvulsivisk rörelse, som kom honom att krossa Pipans bernsten mellan sina tänder. Ja, han är 1 sanning en fruktansvärd menniska och man säger, att å!derdomen ieke beröfvat honom något af hans vilda kraft. Min far har ofta berättat mig om honom. Han har börjat -sin bana från en ganska låg ståndpunkt, såsom simpel janitschar hos storvisiren Kiopruli-Ahmed pascha, och blef under Arabaji-Ali Pascha aga för samma trupp. Då, har man berättat mig, plägade han om nätterna förklädd genomvandra Stambuls gator, åtföljd af sina bödlar, och han slog, lik blixten, de brottslige han fasttog. Sitt tillnamn Daltaban erhöll han just af dessa hemlighetsfulla bestraffningar. Daltaban, det vill säga den dammiga foten, mannen som smyger utan skor., I Moldau, återtog tolken, pbjöd han i fyra år polackarne spetsen med blott en hand full folk. I Asien återställde han ordning och Iydnad och dämpade upprorat. I Bosnien lät han för första gången återkalla en dödsdom, ut