Aftonbladet – 5 december 1848, sida 3

Denna ide är vacker — han har kommit på den al följande : År 4840 utgaf jag en förlagsförbindelse på 16,666 rdr 32 sk. bko till ett handelshus i Gefle, som sedermera, ehuru den var förenad med ett Förlagskontrakt, dock begärde att jag ville medgifva att den skulle göras löpande; jag ville ej gerna gå in derpå, men sow jag stod till detsamma i stora förbindelser gjorde jag det, helst jag erhöll det bestämdaste löfte att den ej skulle begagnas annat än vid något tillfälle, men ock derefter genast inlösas, hvilket löfte lugmade mig, helst detta handelshus var serdeles väl kändt — men oförmodat inställde det sina betalningar, och då befans min ofvannämde förbindelse utelöpande och jag blef genast lagsökt af nämde hr Schönning, som nu var innehafvare af den; jag klagade vid landshöfdingeembetet och vann att sedeln skulle älergå till kontraktet, ty min förklaring var sådan, att de insågo, det jag blifvit förledd. Hr S. klagade deröfver i hofrätten, men tappade äfven der af samma skäl; han vädjade då till högsta domstolen, der det i stället dömdes efter bokstafven, och der domen blef exekultif. Då framträdde en annan person, en hr L. Petre i Stockholm, och förkunnade mig att han var rätla innehafvaren och hr S. endast hans kommissionär, samt att om jag ville betala honom omkring 660 rdr rgs skulle han återställa sedeln till dess rätta innehafvare, att åtfölja kontraktet, ty han vore genom andra valutor betäckt för sina fordringar hos nämde handelshus, men om jag icke gjorde det, skulle han låta verkställa utmälning utan skonsmål. Jag mäste då betala, och har hans qvitto och betyg att domen skulle förfalla och således förbindelsen återställas till handelshusets massa utan annan valuta, i hvilket qvitto äfven stär, såsom en ursäkt för hans pretention, att nämnde medel vore arfvode för hr Schönnings besvär och rättegångsomkostnader, hvilket äfven bans bok utvisade. Detta skedde näst före julen år 1846. Det var då som hr Schönning fick smak på större julklappar. Sedeln återställdes ock till nämnde massa, hvilken nu processar med mig om kontraktet, som i allo fredar mig för krafvet af nämnde skuldförbindelse. Nu förlidsn vecka den 24 Nov., hade nämde massa sammankomst för att besluta om utestående fordringars indrifvande, och då anordnades att hr Schönning skulle begagna den kongl. dom de hade i sina händer, förmodligen af fruktan att hofrätlens dom öfver kontraktet, som nu väntas, skulle utfalla förmånligt för mig, och af orsak, alt de sjelfva ej kunde emot kontraklets lydelse söka mig, då de återfått förbindelsen utan valuta. Hr S. lät ej detta tillfälle gä sig ur händerna, churu han ej är fordringsegare i massan, utan ätog sig det, ty domen lydde på honom (och det stundar också nu till jul) och ställde så väl till, att d. 27 November kl. 7 på morgonen, stodo en expeditionskronmobefallningsman, Ett dess biträde, Två bergssexmän och en Kronofjerdingsman med den öfver två års gamla kongl. domen i sina händer, inom min dörr, förkunnande mycket artigt ait de tänkte göra rent hus hos mig till jul. Det var ju on god spekulation? Tänke sig hvarje hederlig man och husfader en sådan belägenhet, att då man ej har ringaste skäl att ana nägot ondt, utan med sin familj gläder sig åt den kommande, inom hvarje slägt, högtidliga julen, med sina förberedelser, endast med sorg och bedröfvelse skall vänta det ögonblick då man blir blottad på allt och huru förskräckligt att se dessa mörka sin pligt lydande maschiner lägga kand på allt, som vore det redan deras eget. Jag önskar ej, om jag hade någon ovän, honom så ondt som dessa passerade fyra dygn gjort oss. Kanske likvisst borde hr S. sjelf erfara hvad han så hbjertlöst låtit oss öfvergå. Lyckligtvis var summan så stor, att valuta ej hann upptecknas, helst vid ett bruk der många persedlar som finnas fordrar ändå längre tid, och lika lyckligt att orlens häradsting nu pägår. t Min sträfvan under dessa förskräckliga dagar var ati söka sätta en bom för detta våld, och det har Gudskelo lyckats mig. Förliden gårdag kl. 40 f. m. var redan min cessionsansökan bifallen af häradsrätten, såm genast förkunnade förrättningsmännen, hvilka icke anande, att jag kunde medhinna ett så vidlyftigt arbete, ej brytt sig om alt försegla eller bortföra det aldra ringaste, och således arbetat förgäfves i br Schönnings låfvärda intresse. Mina få kreditorer och som alla äro mina vänner kunna vara lugna att deras, emot mina tillgångar, så obetydliga fordringar skola blifva fullt betalta; men jag vill ej återtaga min cessionsansökan, om det äfven erbjödes wig, nu sedan min ställning blir känd, ty jag vill först se huru hr Schönning skall besvära sin hos mig föregifna fordran, för hvilken han ej gifvit någon valuta för alt sedan söka rekonvention. Denna gång fär hr Schönning således se sig om efter julklapp 1å annat håll. Gammelstilla bruk i Gestrikland d. 2 Dec. 1848. 23 OP. H. Gussander.