Aftonbladet – 5 december 1848, sida 1

Emedlertid vägde och vägde hans hjerta emellan dem båda. Skulle han taga den bruoetta Adele, som hennes far tycktes önska, eller den blonda Maria, som var så allmänt omtyckt i orten? Ödet skulle få afgöra — nu sedan majoren försäkrat, att båda ägde lika mycket af denna verldens goda. Den ena dagen var han besluten att välja den ena, och dagen derpå den andra. Besluta måste han dock, då ödet icke tycktes bry sig om saken. Men ack! hur svårt är det ej i allmänhet att bestämma sig, och synnerligast i giftermålsaffärer. Det funs alltid så mycket både emot och för, då man skall åfgöra ett helt lifs lycka eller olycka. Hjertat får afgöra, säger man väl; men ack! det är ej lättare för bjertat att besluta, än för någon annan, helst ewt hjerta, hvars instinkt blifvit så utnött som professorns. Den stackars P. gick i verkliga qval. Han magrade af oro och bleknade af grubbleri. I hvarje ord, hvarje rörelse hos de unga flickorna såg han en tydlig uppmuntran, och i sin vånda fällde ban än ett betydelsefullt ord till höger, än en öm blick till venster. Tiden led emedlertid, och vår friare kom ej ett steg närmare. Den tillkommande svärfadern blef otålig, professorns värd gjorde både direkta och indirekta uppmaningar. Allt fåfängt. Vår vän var af skadan vis och pröfvade och valde ännu i tre veckor, då en vacker dag en gammal brukspatron med väldig