RER ———RR———— -lL dottrens sammetsjacka och de förgylda knapparna längs sömmen på hennes byxor, Bara ett par beckasiner, svarade dottren, det hon kastade jagtväskan på bordet framför och hatten derpaå. Professorn blef perplext vid frökens beteende, hennes utseende och hennes röst, som han nu för första gången hörde. Denna röst, som skulle passat en rättare, harmonierade till någon del med det skarpa bleka ansigte, som, omgifvet af ett kortklippt mörkt hår, nu blottades för friarens blickar. Han kände sig orolig vid hennes skarpa ögonkast och sökte efter ord. uJag tror fröken älskar mycket ridderliga öfningar? framstammade den förskräckta professorn, i det han såg ned. Ja, jag rår ej för att jag vill vara en smula fri. Om jag skulle vilja skaka på de jernbojor, som blifvit pålagda vårt kön, så är ju det en farlig sak, menar min herre troligen,, svarade den sköna med en kraft och en harm i tonen, som ej var ägnad att uppmuntra gästen. Visst inte, min nådiga. Jag bara yttrade en förmodan att...y Att det bättre skulle anstå mig att träla i ett hushåll? Allt för angenämt! hånskrattade den krigiska Hildegard. Gud vare lof! Jag är oberoende och boppas att alltid bli det. Männernas tyranni och mitt eget köns föraktliga svaghet, dess sjelftagna slafveri och förnedrande syselsättniogar — allt detta föraktar jag. Fröken har ganska rätt deriy, vidtog den förkrossade P. Jag har länge sökt en sådan frisinnad varelse, men jag har hittills aldrig funnit den. Ja så, då äro vi vänner, min käre profes