bort med sin vän majoren, fullt öfvertygad at! han skulle återvända som förlofvad karl, en öfvertygelse, som hans bvshållerska ingalanda delade; ty här vandrade hon så småleende bland alla hans skatter och bade ganska ärelystna planer. Det der pratet om makan her jag hört så mycket, så det tror jag ej pån, flinade gumman, och få se en gång, hur länge han väljer om icke turen kan komma till mig också, det plär så gå med sådana der mnogräknade herrar, Och hushållerskan stannade framför vår väns toalettspegel, helt belåten med den bild, som hon såg deri, ett bevis att hennes egenkärlek var ett strå hvassare än husbondens; ty der presenterade sig en bastant, rödbrusig matrona med en stor vårta på den klumpiga uppnäsan och tvenne på öfverläppen, två små arga, grå ögon och ett tunt rödaktigt hår. Professorn anade ej de förnärmande tankar och stämplingar mot hans frihet, som utkläcktes i baas eget hem, och byggde nu som bäst granna luftslott i damskyarna, som omgåfvo hans vagn. Vår vän trifdes förträffligt på landet och tyckte att landtluften föryngrade honom några år för hvar dag. Som han utrönt att den der kusin, enkan med den enda dottren var mera förmögen än brodern, med dotter och myndling, så beslöt han göra början med den förra. Han föreslog alltså sin värd att besöka denna, och en vacker eftermiddag begaf man sig af på upptäcktsresan. . . Professorn öfverraskades angenämt af elegansen hos sin tilltänkta svärmor. Med kännarmin inventerade han i rummen både möbler och lyxartiklar, och vid aftonmåltiden lyfte ban på silfverstakarna och vägde gafflarna i han