Aftonbladet – 2 december 1848, sida 3

längre tid af dagens ljus kunde medföra blindhet; jag befallde derföre vaktmästaren, att några timmar om dagen låta honom se dagsljuset, så att han kunde läsa Guds ord. Kort derefter fick jag ett skarpt bref ifrån domaren med förklarande, att, såsom jag tillåvit mig att ingripa i domaremakten, så skulle han genast anmäla saken till justitiekansleren, om jag ej ändrade mina gifna ordres till vaktmästaren om fångens behandling; jag svarade, att då landshöfdingeinstruktionen ålade mig tillsa arrestanternas vård i arresterne, och då jag ansåg säsom torture, ati månaden igenom ej få se dagsljuset, och irreligiöst att på sådant sätt förhindra arrestanten att läsa Guds ord, eå ändrade jag ej mina ordres till fångvaktmästaren; men domaren klagade hos justitiekansleren. Detta väckte uppseende i orten; man tadlade mig strängt och allmänt, helst domaren var en ung man, förordnad af hofrätten för en tid; men i orten ansedd såsom ett genie. Men kort derefter dog han och justitiekansleren åtalade ej saken. Då varande justitieöombudsmannen, sedermera justiuiestatsministern excellensen Törnebladh, kom en tid derefter till Hernösand. Jag rådfrågade hosom, om han ansåg, alt jag felat. Jal i så måtto, svarade han, patt baron ej i bofrätten anmält domaren till ansvarn. Författarens åsigt, att många af våra nuvarande landshöfdingetjerster kunna indragasp, är orignell nog, då den uualas af en f. d. landsböfding. Förf. yttrar sig rörande detta ämne som följer: Jag framställer nu här en ide, hvilken jag ej påstår vara riktig, men hvilken, såsom allt annat, har sina sidor, och som jag anhäller att de förlåta eller rätta, hvilka fått mera ljus än jag, om den är felaktig; jeg säger ej bestämdt att jag har rätt. Skulle ej mänga af våra nuvarande landshöfdingetjenster kunna indragas, och i dess ställe landssekreieraren och landskamereraren förvalta landsböfdingeembetet under öfverinseende af en guvernör, hviiken hade tillsysen öfver tveane af våra nuvarande län? Guvernören, med en sekreterare under sig, skulle egertiigen hafva till sia embetspligt, alt söka befordra landets ekonomiska angelägenheter, jordbrukets och näringarnes förbättring eller vidmakthållande, och att i och för dessa ändemå! ingifra förslager eller petitioner till regeringen. Guvernöreo kunde lätt egna sin verksamhet dertill, då han ej, såsom landshöfdingen, behöfde sjeif underskrifva och genomse alla resolutioner om skuldfordringar m. m. jemte andra vid landskansliet och kontoret anbängige mil. I egen person borde guvernören bivista pröfningskommitteer, beväringsmönstringar, förrätta extra inventeringar i landtränteriet, och genom sekreteraren låta genomgå landskontorets böcker äfveosom landskansliets diarier. En Jendssekreterare med lagmans värdighet och en landskamererare med kammarräds rang, skulle visserligen vara angelägnare om, att allt vid deras departementer skulle mera lagenligt och bättre tillgå, då de sjelfve vore ensamt ansvarige för allt vid deras tjensteutöfning, än nu, då för deras fel landsbördingen äfven delar ansvaret. Skall en landshöfdipog nu vara rätt vuxen sitt kall, så bör han ega en vice presidents lagkunskap, för att vara sin landssekreterare öfverlägsen, och en vice presidents i kammarkollegium mångåriga embetsmannavana, för att ej behöfva ledning af landskamereraren, och med den myckenhet af göromål, som nu hopas på länsstyrelserna, huru skall landshöfdingen, med alla sina befattningar, kunna medhinna allt och tillika vermt egna sig åt länets ekonomiska angelägenheter? Då landshöfdingen sjelf delar ansvaret för hvarje utslag eller handling, som uppsättes vid kansliet eller landskontoret, så bli:ver ju hvarje klagomål öfver landskamereraren eller landssekreteraren ett klagomål! äfven öfver landshöfdingen; t. ex. då någon länets innevånare infinner sig hos landshöfdingen, för att yttra sitt missnöje öfver att det eller det målet blifvit för länge liggande, under den vanoliga formen, att han ber landshöfdingen att han ville tillhålla sina underordnade till gnar exekution. Då klagar han ju egentligen hos landshöfdingen. på landsböfdingen sjelf, som delar allt ansvar med siva underhafveande. Vore det en guvernör, utan ansvarigbet för laniskameterarens eller landssekreteracens fel, så klagade den lidande bos hocom. Erfarenheten har visat, att landssekreterars och landskamererare ofta många månader, je nära åratal och deröfver förvaltat landshöfdingesmbetet, och det har gått. Anda till sista kriget emot ryssarne voro Norrbotten och Vesterbotten et län. Jemtlands län hörde änndw 4809 till Angermanland. En god tid voro Gefieborgs och Jemtlands lån s3mt Ångermanland blott ett enda böfdiogedöme; skulle således Upsala och Stockholms län nu ej kunnna utgöra ett guvernement, med två laodshördiogeembeten, Skåse ett, Bohusoch Venersborgs län ett o. 8 v.? Jag anbåller att man vid detta ej förbiser, att det är blott en id, jog dristet framkasta, men om man vill kalla det ett p-ojekt, vill jag likväl ej uten någon anPars Nogsra och hittre pröfoing rekommendera det.p tikar rond ssd yen Pe WINMPTA TTR FR I MN TES RA I