orolig vid de mindre goda symptomerna af roduaden på Rosas kinder. Det var med mycken beklämning och många dystra tankar, som han vände den lilla biljetten i sin band — denna biljett, som dock bar till utanskrift: Constanco. Det var ju till en flicka; hvad kunde det vara att rodna för? Men hur länge vår gode man tänkte och rävkte, så i stället att gå dit han lofvat, kom han allt mera nära sitt hem. Nu var det för sent att vända om och — frestelsen var för stark. I allmönhet kunna karlar ej motstå lusten att läsa biljetter, som komma från en älskad hand och omhöljas af en aldrig så liten gnista bemlighet. Det är ju så lockande, och alltid kan man bhbitta på något skäl som rättfärdigar detta intrång i andras hemligheter. . Allt nog! professorn kände snart flickans alla qval och — böt brefvet, kastarde en sorgsen blick på skiinet med ringen uti, ty en aning sade honom, att den ännu skulle få hvila der en tid. Dyre Corstantin! Hur skall jag kunra säga hur tråkigt j.g har. Mamma och pppa vilja bestämdt, att jag skall gifta mig med den gamle professor P. Din otäcka farbror, som icke vill skrifva, så att du kan komma och fria till mig! För all del kom till oss i afton, ty jag tror nästan att professorn, efter väl fulländade prof, ämnar hedra din lilla Rosa med ctt frieri; men ser du, om du vore här, så hindrade det bonom. Jeg skulle gifta mig, och det med gamle p.l! Det är han, som kommer till dig med detta; det är ju kostligt? Farväl, min älskade! Jag kyssar spetsarne af alla mina fingrar åt dig och ber dig komma till din Rosa n Med harm och. sorg kastade professorn brefvet på mattan. Ännu en illusion försvunnen! — Allehanda bämndplaner tågade genom hans uppretade sinne; men — han var verkligen en beskedlig man, och derföre tog ban upp brefvet, kastade ännu en afskedsblick på underskriften, så en pröfvande på sin egen per