AHRNE Arten blick var han obemärkt nere på gatan och gick med skyndsamma steg bemåt. Med en suck lade han ned förlofningsringe? i ett litet skrin på toaletten och försjönk i betraktelser, som just icke voro glada, :Slutreflexionen blef den, att det sista profvet var det enda som dugde, och att fröken Rosa varit mera värd hans uppmärksamhet, än Beste. Fast besluten att icke fälla modet, och djupt föraktande den listiga sköna, vandrade vår professor åter till hennes boning. Hon var för slug att låta märka någon förvåning öfver del uteblifna frieriet; men professorn njöt af hennes missräkning, på samma gång han kände sig lätt och glad vid tanken på att ännu ega frihet i valet. Professorn började tala med lilla Rosa om gvinnan och mannen, men då hon endast skrattade och såg slug ut, beslöt ban att välja en annan väg. Han gjo:de benne små tjenster; han var alltid glad på samma gång han var faderlig; han skänkte benne en kanariefågel, som gjorde konster, och en liten spansk hund. Slutligen förvissad om, att bon älskade honocin, och öfvertygad genom en god vän att man allmänt ansåg fröken Rosa för en både ocker och elegant flicka, började professorn allvarligt tänka på szken. Den tenkfulla min, som han stundom: ertappade i hennes ansigte, tillskref han en vaknande böjelse, och fann tillfället förträffligt att locka ur henne denna ljufva hemlighet, då ban en dag såg att bon var mer än vanligt distraite och hade någon oro på bjertat. Hvad tänker lilla Rosa på ?, frågade vår vän så vänligt han förmådde, nkan icke jag vara till tjenst?) Jo, åh jo visst! svarade hon något förlägen. ,Men kan jeg lita på professorn? Det är ett litet upptåg, som skall vara hemligt Den usga flickan rodnade något. ,Och det är något, som skall vara med deri; jog ville skrifva derom, men jag har ingen att skicka.n Jag skall gerna styra om det, om ni tillåter. Gif hit brefvet! sade professorn, något