tektoniska mästerverk måste inran dess företasas. Öfver vårdslösandet af nationalförsamlingens arkiv är ej vidare att förlora några ord; men om man kastar en blick på tillståndet inom byggnadsakademien, så ser man ritningarne nedrilna från sina bräden och begagnade till fidibussar ; och bärifrån kan man lätt slata huru grenadiererna omgås med de oersättliga gipsafgjutningarne. Man måste högt protestera mot denna vandslism, på den civilisations vägnar, för hvilken Berlin gällt som hem, innan det åter blifvit hem för strategiska anordningar. Berlin den 22 November. Nastiovalförsamlivgeos venstra sida har utfärdat en särskild p-oklamation till folket, hvilken folkombuden hemsända till sina valkretsar; den uppfordiar deri till utförande af den skattevägran, som nationalförsamlivgen beslutit, och anför bland motiverna dertill följande: Man afstänger konungen från folket. Man kan icke medgifvav — har Brandenburgska ministeren haft den oblygheten öppet förklara — att konungens känsla görs blödig! (dass das Gefuh! des Königs weich gemacbt werde). — Edra hemstälmingar framlemnas icke, edra deputationer inlåtas icke, koaungen är ieke mera fri, han bevakas af en brottslig skara, som med flit döljer för honom uppståndelsen i hela landet, för att offra thron och fädernesland åt sina förrädiska anslag. Nationalförsamlingens salar äro förvandlade till vaktsiugor; värt arkif, de vigtigaste urkunder, och bland annat 12,000 petitioner kringvräkas och sönderrifvas af soldater. Med bajonetter intränger man vid edra ombuds rådpligvingar, bryter utan försyn de af konungen sjelf utfärdade lagarne om personlig frihet och hemfrid, och fö;kunnar ståndrätt i edra ombuds af lagen helgade församiingsort, — en trulöshet, mer afskyvärd och ohöjjd än tyska häfderna hittills afvetat. Lögner, vanställningar af alla slag skickas i embetsskrifvelser kring landet; tidningarne tvingas att åt d-m upplåta sina spalter, medan man med väld hos pressen qväfver sanningens röst. Men det har icke hjelpt dem! Den förre ultrademagogen, numera ultraabsoiutisten Heinrich Leo, professor i Halle, är sysselsatt med författandet af den nya grundlag, som skall påläggas Preussen utan nationalförsamlingens bifall, och samtidigt bärmed bar ministeören Brandenburg vidtagit åtgärder för att, åtminstone i afseende på valrätlten, förmå riksförsamlingen i Frankfurt till genomdrifvande af samma . förfatlningssystem i hela fyskland. Det är alltså ett ganska vigtigt arbete, hvad sjelfva idden v dkommer. Enligt denva grundlag sköoll valrdtten göras beroende på census. Genom ett sålunda utesluta Preussens och Tysklands obemedlade befolkning ifråu andel i lagstiftninger, anser man sig kunna gifva de: säkraste dödshugget åt folkfriheten. Likaledes förmäles, att Brandenburgska ministeren ärnar ställa alla tyska civillistor under riksförsomlingens särskilda hägn, så av de särskilda staternas representantkamrar icke må kunna besluta någon afprutning på nåsondera. Under tiden anstränger sig Brandenburgska minis:ören på det yttersta, för att förmå de vär närvarande 2358 nationalförsamlingsledamöterna att begifva sig till Brandenburg; den hoppas alt hos den der sammanträdande natiovalförsamlingen kunna vinna bifall för sina förslag och frångående af besluten om räfst för de redan utförda åtgärderna, Nyssnämnde professor Leo, eller rättare det jesuitiska parti, som hen representerar, påstås annars vara sjelfva det förnämsta stödet och den hemliga ledaren för hela reaktionen. Det är detta så kaliade Evangeliskt-hierarkiska, parti, som räknar Leo och von Gerlach bland sina synliga hvlvudmän, hvilket mer än någon sennav, mer än he von Redowitz eller ryska emissarier, var skuld till Marsrevolutionen i Berlin; det är detta parti, som i palatser och slott alltjemnt har friit tillträde, hvilket alltsedan, rån predikstolar och i sina ströskrifter, ropat ve öfver denna statshvälfning, framställande den som en hädelse mot Gud och en ingifvelse at satan. I tystbet utskref det en botoch bätt. ringsdag wed anledning deraf; det rådslog ötver frågan om man icke borde afligga offentliga trosbekännelser deremot. Det tog en särskild tidning, som ägnade sig åt dess sak,isin sold, och arbetade för dess spridning; det fördömde — med all sin fromhet och mildhet — bögt nationalförsamlingens beslut om dödsstraffers afskaffande och borttegendet af Guds nåde, från konungens titel; det bannlyste den beslutpa lärofriheten, De 40 legalitetsedresser, som kommit Brandenburgska ministeren till godo. mot de flera 400, som godkänt nationalförsamlingens åtgärder, tillskrifvas hufvudsakligen detta parti. Berlin den 22 November. Nationalförsamlingens president von Unruh och nationalförsamlingens ledamot Kirchnsan ärna till Frank furterparlamentet insända formliga vederläggningar af de uppgifter, som riksunderstats sekreteraren Basserman lemnat parlamentet angående sin beskickning till Berlin. Natioinalförsamlingen hör särskildt beslutat ditsän